Jag är född i en stor familj med nio barn som senare splittrades av en skiljsmässa. Steg för steg på vägen har jag kunnat blicka tillbaka och inse att jag är där jag är pga dessa händelser. Att ha många syskon har spätt på bekräftelsebehovet och vissa av de svåra tiderna så sökte jag lindring i serier och humor av annan form. Så det jag gör idag är naturligt för mig. Men så här såg jag ut innan den resan påbörjades.

Under Almedalsveckan så bevisade en grupp människor där bl a Fugelsang ingick att homeopati är lurendrejeri genom att ta en överdos homeopatiska sömntabletter. I eftersvallet uppstod diskussioner om inte Fugelsang blev påverkad iaf, men så som han pratade då är så han pratar i vanliga fall.

Daniel Karlsson hamnade i en diskussion med Patrik Sjöberg om detta och homeopati vilket finns att läsa om i Daniels blogg. Allt annat än PS finare sidor, faktiskt verkar han rentav drogpåverkad eller i bästa fall dum i huvudet.

För ett par månader sedan var han ju i ropet  för hur hans tränare utnyttjat honom sexuellt och t ex utsatt honom för så kallade vetenskapliga metoder som spermatester för att se hur träningen går.

Det kanske är med dem som med homeopati, det går en skröna om en person som det funkat för?

Patrik kommer sommarprata i Augusti, jag tror jag trots allt kommer lyssna.

Men hans kommentarer omrking drogskandalen i Göteborg känns onödig och som röstfiske.

Dagens söta valpbild. Molly är en hårig liten diva här hemma.

Efter Wahlbecks traditionsenliga årliga diss av sveriges ståuppscen förra veckan och påföljande medhåll från flashbacktroll som aldrig ser live-ståupp utan tror att ståuppsverige består av manusläsarna ifrån Parlamentet, så halkade diskussionen på twitter in på vem som får kalla sig ståuppkomiker.

Vad jag lärt mig innan så bör man vänta till man börjar få betalt för att göra det. Innan dess är man nog bara komiker i vardande. Det är en rätt vanlig formulering att man ska fått betalt för att ståuppa för att få kalla sig ståuppkomiker.

En annan och kanske mer meningsfull formulering är att man ska ha tokbomba 40 gånger innan man får kalla sig ståuppkomiker. Varför tycker jag den formuleringen är mer meningsfull? Jo, om du fortfarande kämpar på efter alla dessa gånger så har du en obotlig drift att ställa dig inför folk och underhålla dessa. Dessutom så lär sig de flesta faktiskt något meningsfullt av att bomba.

En annan reflektion jag själv gjort är att det finns knappast någon riktigt hängiven ståuppkomiker som inte har framträtt under riktigt dåliga förhållanden. Alltså, man har inte undvikit en svår ståuppsituation därför att man tycker att erfarenheten är nyttigare än att bara framträda där det är lätt att få skratt.

Jag kallar mig ståuppkomiker. Har fått betalt och de gångerna fick publiken valuta för pengarna. Över femtio gånger har jag framträtt under alla möjliga förhållanden. Ett antal gånger har jag tokbombat.

Fast jag funderar på om jag inte ändå skulle våga mig på skrattgarantin som PW pratade om.

Megafonen är nu laddad med nya batterier. Redo för äventyr. Nu ska jag slänga ett par getögon på vad för material och typ av komik jag ska framföra. Sedan är det gatan som kallar!

Någon mer än jag som kommer att tänka på att det brukar vara så i socialiststater? Önsketänker Juholt? Felciterad?

Jag kom på mig själv just med att kalla min katt för "mitt lilla hjärta". Sjukt. För två år sedan kände jag en person som älskade det uttrycket.Vissa saker fastnar helt enkelt.