Dagens söta valpbild. Molly är en hårig liten diva här hemma.

Efter Wahlbecks traditionsenliga årliga diss av sveriges ståuppscen förra veckan och påföljande medhåll från flashbacktroll som aldrig ser live-ståupp utan tror att ståuppsverige består av manusläsarna ifrån Parlamentet, så halkade diskussionen på twitter in på vem som får kalla sig ståuppkomiker.

Vad jag lärt mig innan så bör man vänta till man börjar få betalt för att göra det. Innan dess är man nog bara komiker i vardande. Det är en rätt vanlig formulering att man ska fått betalt för att ståuppa för att få kalla sig ståuppkomiker.

En annan och kanske mer meningsfull formulering är att man ska ha tokbomba 40 gånger innan man får kalla sig ståuppkomiker. Varför tycker jag den formuleringen är mer meningsfull? Jo, om du fortfarande kämpar på efter alla dessa gånger så har du en obotlig drift att ställa dig inför folk och underhålla dessa. Dessutom så lär sig de flesta faktiskt något meningsfullt av att bomba.

En annan reflektion jag själv gjort är att det finns knappast någon riktigt hängiven ståuppkomiker som inte har framträtt under riktigt dåliga förhållanden. Alltså, man har inte undvikit en svår ståuppsituation därför att man tycker att erfarenheten är nyttigare än att bara framträda där det är lätt att få skratt.

Jag kallar mig ståuppkomiker. Har fått betalt och de gångerna fick publiken valuta för pengarna. Över femtio gånger har jag framträtt under alla möjliga förhållanden. Ett antal gånger har jag tokbombat.

Fast jag funderar på om jag inte ändå skulle våga mig på skrattgarantin som PW pratade om.