Poetry slam kan vara något för mig. Eller, jag vet inte. Det är i alla fall ett utlopp för min kreativitet. Det är inte särskilt troligt att jag vinner en deltävling ens i SM men jag får iaf stå på en scen och framföra något. Den här, öhm, dikten har jag inte tagit till i deltävling men den har ett informativt underhållingsvärde. 

Funderar på en del saker. Hm. En hel del ändå. Måste sålla. SÅ. Det jag funderar på just nu är den där lilla detaljen med att jag vill börja skriva något.... Skönliterärt typ. Att sätta igång att blogga är en övning i skrivande.

Jag skriver mycket om dagarna kan jag lova men för det mesta är det sakliga beskrivnigar av samtal jag haft. Det vill säga. Inte mycket kreativt, även om jag gör mitt bästa att få det intressant. Så, det är ju en skrivövning i sig. Fördelen är att de texterna ska vara aktuella och föra ärendet framåt vilket är lite som väldigt kort novell.

Min teddybjörn Teodor har en del vilda egenskaper, för att beskriva det milt. Han är en lite våldsam teddybjörn med väldigt många problem. Men hur får jag in det i en längre berättelse? Jo, det kan vara så att jag måste para ihop honom med en ganska normal människa som måste stå ut med hans upptåg. Sedan behövs det någon större historia runtom dem. Kanske två tre olika historier som möts?

Jag vet bara just nu exakt hur Teodor är och något om vad hans uppdrag på jorden kan vara. Hans människokompanjon är lite som jag men 100 procent mer normal. En person som vet hur man ska bete sig men inte är riktigt bra på det. I det här sammanhanget är det Teodor som ställer till det så att den här personen måste anstränga sig för att allt ska vara normalt utåt sett.

Min tanke är att de kanske måste flytta hela tiden på grund av teddybjörnens upptåg, för det är blodiga upptåg. Det finns något i de tankarna som leder framåt iaf, inte unikt i genren men ändå.

Liksom, jag vill berätta en våldsamt underhållande historia med små sanningar insmuget och jag tror  att jag skulle kunna göra det. Så vad är problemet?

Energi? Ja det är nog det största problemet. I nuläget måste jag hushålla med den lilla jag har, men om jag kan komma igång och skriva liiite varje vecka och liiite varje dag., då är jag på väg.

Det är inget unikt i att ha ambitioner att bli författare, det som kan vara unikt är insikten att man faktiskt måste sitta ner och skriva. Att det kan räcka med en stund varje dag för att få ihop ett manus. Ärligt talat så tror jag inte heller det är unikt för jag fick en gång ett manus i min hand från en bekant som hen skrivit  på en stund varje dag. Men den personen tog inte emot synpunkter öht. Hen var nöjd med att ha kommit så långt som att ha skrivit ihop en historia.

Det som skiljer mig från den personen är alla timmar jag har lagt ner på att läsa. Bcöker och böcker om att skriva böcker. Kan det räcka? Vad kommer jag göra när jag lämnat över mitt manus till någon och får input? Hm, jag är inte säker, men att köra stand up har verkligen tränat mig i att ta emot respons på det jag gör. Ush, nu avslutar jag den här texten för jag vill skriva om något annat... ooops.

När jag var runt trettio så funderade jag ibland på om jag skulle kunna jobba på t ex försäkringskassan eller arbetsförmedlingen. Jag kände då att jag troligen inte skulle klara det för jag är en yvig person. Visst trivs jag med givna regler att jobba efter men jag är också en väldigt impulsiv människa med svårigheter att bara vara tyst och passa in. Det är ingen större hemlighet att jag ständigt kommer med opassande kommentarer t ex.

När jag var närmre fyrtio så var jag i en situation när jag verkligen ville söka nytt arbete. Bland annat för att kunna flytta till kärleken. Ett av alla jobb jag sökte i regionen jag ville flytta till var på arbetsförmedlingen.  Döm om min förvåning, jag fick det.

Så här långt har jag fått veta att mitt sätt att bemöta personer och det sakliga sättet jag  pratar på är en stor tillgång.  Jag kan bara sätta fingret på en gång när jag sagt något och en person har reagerat upprört men då var jag bara saklig i det jag sa. ( En person som senare fick ett arbete och mitt stöd lång tid under anställningen så jag tror jag är på pluskonto där ändå( Hoppas hen har det bra på jobbet fortfarande)) Den mer urflippade sidan av min personlighet får sitt utlopp bakom dörrarna.

Visst. utåt är vi alla tråkiga tjänstemän som bara följer regler osv men kollegialt i fikarummet och i diskussioner kollegor emellan blir det precis likadant som med vilka människor som helst. Visst, jag är nog värst i vissa situationer och diskussioner men så var det även när jag jobbade inom industrin. Vi är människor men i kontakten med omvärlden i yrkesrollen tar vi på oss en roll och agerar efter den. Hm, jag tror jag får göra ett djupare inlägg om hur det fungerar. Det jag tänkte skriva om just ikväll var hur jag klarar av rollen som statstjänsteman.

Det finns regler. Rättare sagt så är det lagar och förordningar men det kan finnas fall som inte passar in i mallen och det är de tillfällena man får komma in med sin bedömning och töja på gränserna. Att vara saklig hela vägen är viktigt. För mantrat är arbetsmarknadspolitisk bedömning och motivering är guld. Det här vill du inte göra allt för ofta men om det är något jag kan så är det att sakligt motivera mitt agerande, något som en del kollegor tar hjälp av. Jag kan ta ett råttbo av trådar och hitta den som är röd.

För att vara tydlig har det inte bara varit för att bevilja utan även för att avslå. Vissa personer/arbetsgivare verkar inte förstå att det finns ett datorsystem i bakgrunden där man kan följa ärendet. Även om det innehåller många förvirrande detaljer kan jag plocka fram en röd tråd. Många av mina kollegor kan det med.

Vi får rätt mycket av våra instruktioner i långa och krångliga dokument. Där har jag fått mycket beröm från kollegor för hjälpen med att tolka och hitta tolkning.

Vad jag försöker säga är att min Asperger OCH min ADD får turas om och det blir ett bra resultat av det. Flera personer har fått en ny chans till arbete elle riaf guidning mot sitt steg på vägen. Arbetsgivare har fått kompetent personal med givna förutsättningar och en del arbetsgivare har fått en ny syn på sin verksamhet när jag förklarat varför ett introduktionsjobb inte är aktuellt. Mantrat är "Om du behöver anställa men inte har råd att göra det så gör du fel affärer".  Ja, jag har töjt på den gränsen också om jag kunnat finna en nytta av det för den sökande. Några månader med introduktionsjobb, om det fungerar får arbetsgivaren ansöka om nystartsjobb.

För den som bara råkar läsa detta kan jag förklara att Nystartsjobb är en rättighetslagstiftning.  Om en arbetsgivare får grönt i arbetsgivarkontrollen, som är en kreditupplysning i storte sett, och den sökande kvalificerar, så blir det ett beslut.

Introduktionsjobb är statens stöd för individen. Där tittar man på naturligtsvis även på arbtesgivarkontrollen men man gör bedömning av andra värden också. Den viktigaste frågan jag ställer mig där är "Kommer den sökande komma närmre ett reguljärt arbete?". 

Jag är själv förvånad över hur väl det fungerar att jobba som statstjänsteman inom arbetsförmedlingen men det kräver att jag själv sätter gränser och planerar mitt arbete så att jag inte bränner ut mig. Det har varit en vända in i väggen och en del vidbrändheter kan jag berätta. Skulle arbetet förändras så mycket att jag inte kan styra mina arbetsuppgifter på ett hanterbart sätt och det inte finns något stöd från arbetslag eller chef då skulle jag få söka mig vidare eller bli sjukskriven igen.