Utmaningen V.52 var kort och gott "Nyårslöften". Här kommer mitt bidrag:

Själv ger jag aldrig nyårslöften, för mig är det lika meningslöst som om en okarismatisk, torr, dyslektisk knug skulle hålla ett jultal.

Men de som ger löften brukar ofta lova att sluta med saker som att överkonsumera mat, missbruka alkohol eller klappa katten en gnutta för mycket.

Ska man lova något så ska man lova saker som går att hålla. Som "Nästa år ska jag gå upp i vikt!", "Jag ska röka som en borstbindare" eller "Även nästa år ska jag avhålla mig från att ligga med Gunilla Persson". Det sistnämnda är ju rentav bra för dig.

Problemet med nyårslöften är att de är personliga. Man får ju inte lova åt andra. Tänk er t ex.
"jag ska sluta vara en självgod gammal idiot" - Silvio Berlusconi
"Jag ska göra som fågelskrämman i trollkarlen från OZ och försöka få en hjärna" - Marcus Birro
"Jag ska sluta raka katten för att låtsas att den är Gollum!" - Oj... eh.. Kim Johansson

Jag satt just en stund med ett enkelt Blenderpyssel.. För att kunna göra ett helt annat projekt någon gång så var jag nu tvungen att ta reda på var saker som textur dolde sig i den nya versionen... För att ni ska förstå lägger jag upp en bild jag gjorde 2007.

En mix av 3D och 2D så att säga. Karl-Bertil Jonssons julafton är något man kan isnpireras av till att jobba med den här tekniken. Djävligt intressant att kolla på filmen med nördig blick. Animera är inte något som görs i ett visst program med en viss teknik. Det är något som görs av någon som vill berätta. 

Den 1 Februari är en fredag. Då tänkte jag fira 4 år på vägarna. Detta med en lite show. I mellandagarna kommer jag undersöka var den kan hållas och om någon mer vill vara med och uppträda. Jag skulle gärna göra det i formen att jag supportar åt en huvudakt... Hm... Vet ni vad? Var den bör hållas är inte något stort frågetecken.

Jag ska kolla läget med lite folk och återkommer. På något sätt kommer showen hållas i Bredaryd.

God Jul på er alla

Vill fira fyra år på ståuppscenen 1/2 på något sätt. Hm, just nu vet jag inte ens vad för veckodag det är. Troligen svårt att få in ett gig på ståuppklubb där på ett sätt jag blir nöjd med så...

... Ja vadå? Vidare information kommer.

Om ni läser den här lilla texten, skriven av mamman till ett autistiskt barn så förstår ni säkert en av anledningarna till att många tvekar att 1) utreda sig för Asperger och 2) berätta om det för andra. 

http://www.nytimes.com/2012/12/18/opinion/dont-blame-autism-for-newtown.html?_r=3&

Efter mitt och många andras bråk med Stalkers TV3 om den bild de på sin hemsida spred av Aspergers Syndrom tyckte jag att det vore på sin plats att de fick reda på lite om varför det blev sådant liv, så jag tweetade länken till dem.

Det går just nu också en humorshow på turné om ADHD som jag inte sett än, men jag har sett Yvonne köra sitt ståupp-material om ADHD. Det är lite ur det där utifrån-perspektivet.  Så här ligger då min utmaning. En föreställning om Asperger/ADD inifrån. Det är vad jag ska jobba på.

För några år sedan så delade jag ut flygblad för ståuppklubben Glatt humör. Fick en bra plats för detta på en marknad i Värnamo. Jag hade klätt mig i en stil som jag trivdes med och som värmde.

Första två timmarna gick rätt bra. Kl 10-12. Folk såg lite osäkra ut men barn är rätt fördomsfria och en viss grupp av äldre är rätt nyfikna av sig. Men sedan ändrades saker. Folk började gå omvägar eller bara ignorera mig. Det gick liksom inte ens att inleda något med frasen "Hej, ståuppklubben i stan har en show...". Vad hade förändrats? Min klädstil var densamma. Det som förändrats var vilken grupp människor som gick på marknaden. Barnen som gick själva för att de var tillräckligt gamla och de nyfikna äldre hade bytts mot folk i 20-45 års spannet. Det är ju inte så att dessa människor är mindre benägna att ha kul. Däremot så är de mer fördomsfulla än nyfikna. Fördomsfullt kanske men så är det. Så vad var det de såg på stadens gator?

Jo, en kille med sliten hatt, grön sjal, en kofta under en beige-rutig kavaj som var något för stor och med arnvärmare. En  mörkhårig kille med helskägg därtill... De hade helt enkelt beslutat att ignorera mig på 20 meters avstånd redan utan att lyssna, eller kolla på den stora planchen bakom mig... De såg något av det värsta de vet. En tiggande tattare.

Jag gick hem klockan 13:30. Det var hopplöst.

I backspegeln så inser jag att vill jag verkligen nå ut med mitt budskap så får jag tona ner min något punkartistiska bohemstil... Åtminstonde när jag representerar något mer än mig själv.

Hela livet har varit ett kaotiskt missförstånd. För ca 10 år sedan började jag ana varför men det finns så mycket fördommar att jag helt enkelt inte kunde se sanningen. Exempel: När man ska visa upp någon Aspie så är hen alltid något djävulskt udda och hjälplös. Så jag tänkte väl att "så där illa är det inte med mig!" och gick vidare och kämpade med mina problem. Men för tre år sedan började saker hända. Jag träffade någon med Asperger och insåg att vi var väldigt lika. Iofs så hade jag redan ett år innan hälsat på min syster vars dotter har asperger och då tänkt att flickan är ju inte konstig i mina ögon.  

Men i tre år har jag haft en flickvän med Asperger och hela tiden märkt att det är inte fel på oss.  Så i våras tog jag reda på hur man kommer till en neuropsykiatrisk utredning och skickade in en egenremiss. En första intervju i Juni ledde till att de startade utredningen då de såg tydliga Asperger-drag hos mig och i min berättelse. I Augusti-September gjordes utredningen och den 20 September fick jag reda på resultatet.

Det blev solklart Asperger och ADD. Nu förstår jag många saker som hänt under min uppväxt på ett helt annat sätt. Jag har haft tur. Nu går jag vidare i livet.