Jag vill knappt tänka på hur jag levt de senaste 10 åren. Vissa perioder har jag fått äta för högst 100 kr i veckan. Ni anar inte hur mycket linsgryta jag lagat under dessa perioder. Det som svider i sammanhanget är att jag alltid haft jobb med bra lön, men aldrig fått behålla något själv. Överlag så har jag skött ekonomin rätt väl men naturligtvis gjort en del misstag, men det får bli andra inlägg om dessa för hur hamnade jag här?

Det började med att jag var gift. Hon hade inget jobb och fick inga pengar från något håll. Så vi levde på min lön. Jag är osäker kring hur det började med att jag tog lån. Minns att det troligen var ett litet lån för bosättning mm. Sedan fick jag stå för konton hos postorderföretag och där någonstans började hon oroa sig för vad som skulle hända om hunden blev sjuk osv. Så vi lånade till en buffert. Den försvann, tog nytt lån. Det är lite mer komplext men ni anar hur det gick till iaf.

Några gånger kom jag hem till färdigifyllda låneansökningar som hon krävde att jag skulle skriva under. Jag kommer ihåg en gång när jag försökte säga stopp och hon trakasserade mig tills jag gick med på att skriva under en sista gång.

Vi var gifta i 10 år. Någon gång lyckades hon jobba så pass mycket att vi kunde samla lån där hon var medlåntagare. För hon ville hjälpa mig att betala tillbaka skulderna.

Jag kommer inte riktigt ihåg hur ekonomin såg ut sista året men noterar att ville hon göra något fanns det sätt att vända på slantarna. Hon hade stenhård kontroll över vår ekonomi. Varje gång jag försökte ta kontroll med ordentlig månadsbudget så var hon på mig och påpekade brister tills jag gav upp. Det var egentligen inga brister, hon trodde att jag skulle bli för oberoende av henne om jag skötte allt.

Det som fick mig att begära skilsmässa var otrohet. Då hon knappt kunde få egen lägenhet så flyttade jag ut. Av någon anledning fick jag inte med mig så mycket så jag fick köpa ny säng osv. Dumt gjort.

I efterhand säger hon många konstiga saker som att hon medvetet var otrogen så att jag skulle lämna henne, så jag själv skulle kunna skuldsanera utan att hon skulle lida av detta. Sedan började hon säga att jag borde inte ha tagit lånen. Hon beskrev det som att hon var maktlös medan jag tog lån efter lån.

Det var då 9 år sedan. I år blir två stora skulder slutbetalda och jag kan kanske börja leva så som jag borde kunnat innan. Jag ska dock försöka driva in hennes del av de gemensamma lånen vilket kommer bli ett herrans liv. Hon har fortfarande inget jobb, inga inkomster, vilket gör att det enda som händer är att jag får dokumenterat att skulden hon har de facto finns kvar även om lånen är betalda. Hennes nuvarande sambo hade ett hotfullt beteende mot mig när vi stötte på varandra ute på samhället. Det beteendet kan bli värre, men ska verkligen vem som är mest trakasserande styra vad som är rätt?

Ironiskt nog så hotar de med att stämma mig för trakasserier för att jag påminde henne om skulderna. De har också planer på att skicka mig en faktura på 550000 för en massa saker. Jag har mina åsikter om den saken men det blir ett annat inlägg.

Nåväl, jag har tagit reda på vad som gäller och kommer följa den juridiskt korrekta formen i fortsättningen av detta.

Sedan blir jag fascinerad av hur hon svarar när jag nämner att jag har levt UNDER existensminimum i flera år för att betala av lånen. Det har tydligen hon också, även när hon gick på socialbidrag.