Såg en artikel förra helgen om att man hade haft näringslivsdag i Gislaved. Det var en rätt typisk inställning till regionen som presenterades. "Ni är bäst när det kommer till industri, men suger när det kommer till upplevelser".  Menandes att här finns inget roligt. Till viss del stämmer det och fortsätter man att mässa mantrat så går det inte bryta upp ifrån det. 

Såg att de hade underhållning under kvällen. Inget lokalt dock. Lasse karlsson är en bra komiker men hur skulle det vara om folk som ordnar  sådana här evenemang hade lite lokalkännedom? Vi som ordnar lokala evenemang sliter ihjäl oss för att nå ut men tydligen sliter vi inte tillräckligt. Räknas inte Sunkträsket t ex? De har gjort mycket för att folk i byggden ska ha något att tala om och njuta av i kulturväg. Hur kommer det sig att man kan vara med överallt i lokalmedia, annonsera i tidningar om att man anordnar ståuppkvällar  och hela den biten utan att det märks öht? 

Det känns lite som att om man inte är övertydlig med att man kan det man gör så utgår företagarna ifrån att är det lokalt så är det inget. "Vi söker underhållning, vi kollar med Stockholm vad som finns!". Jag vet en som lyckats slå sig in med sin grej här i krokarna och jag vet hur han har slitit. Så jag tänker slita så in i norden. Men nu ska jag skriva ett trevligt brev till en av deltagarna på näringslivskvällen och berätta att vi finns. Jag, Sussie och Tito och Gerilla Comedy!!!

Det riktigt roliga var den killen från ett företag på orten som värjde sig med att "Ja, visst finns det inget här att göra men då kanske folk inte skulle gå till jobbet heller." Öh, människosynen i det uttalandet är skrämmande. Arbetare ska ha en tråkig fritid, då jobbar de bättre!

Just nu jobbar jag mest på mitt självförtroende inför Tisdagens framträdande för Juryn och en stor publik som kan vara svåbearbetad.  

Läste just ett blogginlägg från mitt förra klubbgig och även om två komiker berömde mig efter giget för materialet och energin jag nu fått upp och även om jag mycket skratt på en kommentar på den komikerns material som var före mig så kan jag inte smälta riktigt att en komiker tyckt att konferencieren borde ha tryckt hårt på hur ny jag var. Ja, orutinerad vet jag att jag var den kvällen, men ny? 

Men jag vet att jag har dåligt med rutin ännu eftersom jag framträder för sällan så att jag verkar rätt nybörjarmässig kanske, så det ska jag lösa nu. 

Så nu ska jag skriva ut materialet jag tänkt dra inför Juryn och träna lite. Men som sagt, jag vet vad jag kan göra och jag ska göra det. 

Skillnaden nu inför Tisdagen är att jag vet att jag kommer få kritik av Juryn. Det är bara att ta emot med ett leende.

Inför Tisdagens utmaning har jag nu egenvådligt trimmat skägget och snaggat håret.... Den skala fläck som syns är en fettbula som sticker ut genom snaggen.  Jag funderar på att gå till vårdcentralen och få den borttagen. Nåväl, nu är jag någorlunda redo inför Tisdagen.

Sitter tårögd efter att ha läst den här bloggen om en mors sorg efter sonens självmord: http://toves-tankar.bloggplatsen.se/ 

Jag vet inte var jag ska börja. Se er omkring. Den personen du ser på stan kan i dina ögon se självsäker ut. Bekväm med livet som det ter sig eller vara ett knippe energi eller kanske rentav bara lite nere. Men personen överväger att ta sitt liv.  

Många gånger på vägen mot självmord gör man ett val. Leva eller dö. Väljer man döden fortsätter man och överväger hur man ska göra. Man väljer fortfarande leva eller dö. Sedan väljer man tillfälle. Om man nu inte valde det först. 

Den som valt att leva kan mycket väl ändra sig. Det krävs starka krafter för att dra en bort ifrån dödens väg. Det känns märkligt eftersom det krävs mer för att se till att man dör än att bara leva vidare. Kanske är det just det som är problemet. Man vill kämpa mot ett mål som tar bort ångesten och smärtan i livet? 

Det är svårt att se så långt in i framtiden så att man ser när de sår man bär på har läkt. Var ska en människa som känner sig helt ensam och maktlös finna inspiration och styrka för att gå vidare? 

Ensam i mitt rum i början av 90-talet. Hade kommit ifrån själslig och kroppslig misshandel av styvfadern och mobbingen i gamla skolan. Blev utstött och mobbad i den nya skolan istället. Bodde nu nära många av mina äldre syskon. Hade några vänner. Det fanns någon form av skyddsnät där. Men jag såg det inte. Vissa av syskonen gillade att retas men det tog djupare än de visste. De tidiga tonåren är skitjobbiga för  vem som helst. Jag förstod aldrig mig på andra människor. Kanske en rest från tiden med styvfadern? 

Men jag var aldrig riktigt självmordsbenägen. Jag satt med en knivspets tryckt mot den mjuka delen där revbenen delar sig och funderade på hur fort det skulle gå. Hur ont det skulle kunna göra. Det ilade lite av smärta från knivspetsens tryck. Jag tror jag gjorde detta för att motivera mig. Se vilket som var starkast. Livslust eller livsledan. 

"Det finns ingen lag som säger att allt ska gå åt helvete för mig. Jag har också rätt att vara lycklig!", intalade jag mig själv. 

Jag tror jag verkligen tänkte igenom vad jag hade ett leva för och fann sätt att lindra ångesten och smärtan. Någon gång i den där förvandlingen insåg jag också att den bästa hämnden mot plågoandar och saker som trycker ner en är att bli lycklig trots dem.  Att lyckas på pin kiv kanske inte är "rätt" men det motiverar och inspirerar. 

Det som gör mig ledsen är att det är så många som inte finner motiv eller inspiration för att orka kämpa vidare. 

Igår skulle jag hoppa på bussen i  Anderstorp för att tillsammans med min flickvän kolla runt i Gislaved efter en passande outfit för scenen. Redan när jag väntade på bussen så hann jag med att gå in på Lopus och fann där de röda t-shirtar jag vill ha. Visserligen inte v-ringat men jag tror färgen gör mer för min karaktär än designen. Tog storlek medium för att det är helt enkelt vad jag ska komma i i fortsättningen. Just nu ser det lite komiskt ut men det är bara bra i mitt fall. 2 st á 78.50 kr

Så hoppade jag på bussen där min flickvän redan satt och fortsatte till Gislaved. Det var ju lite snopet att det som stog på shoppinglistan redan var köpt men vi hade en stund på oss innan bussen till Bredaryd gick så vi gick ändå i lite butiker i Gislaved. Jag skulle först och främst ha tag på min tobak, Sweet Dublin, men den hade inte kommit in ännu så vi gick vidare. 

Kappahl hade lite kläder på rea så jag och Sofia sprang in där. Då lade jag märke till att det fanns kvar jeans i andra färger än blått. Det var något  grått och något svart. Så jag letade upp ett par i min storlek och testade. Sålunda blev jag ett par svarta jeans rikare och kan nu använda mina blå Converse utan att det ser ut som att jag har kalasbyxor på. 1 par för 100 kr, tidigare pris 499 kr. Ett par sköna boxerkalsonger åkte med av farten. Bilder kommer. 

Jag funderar på att sätta ett datum då jag ska sluta på mitt jobb. Känns lite som att jag varit för länge där nu. För fyra år sedan fick jag ett jobberbjudande men min arbetsgivare en av deras större kunder så jag behövde klartecken från dem för att diskutera vidare. Jag fick inte det. Istället för ett svar så fick jag tystnad och det rann ut i sanden.

Sedan dess har en tom position gått förbi mig, men det var jag tacksam för. Jag pallade inte det trycket som var på den och jag fick en god vän när de anställde en man utifrån på posten. Däremot känns det väll som att den utbildningsveckan i det jag jobbar med som tre andra gick var mest för att täcka upp ifall jag skulle sluta. Det är många gånger jag märkt att jag skulle haft nytta i av den utbildningen i arbetet. 

Men jag har ofta känt att jag vill utvecklas åt ett annat håll ändå. Det skulle ju kunnat innebära att man är kvar på positionen men lägger till att man hoppar in för säljarna t ex. Nåväl, det är inte arbetsuppgifterna jag inte trivs med så det kan spela roll nu. Jag behöver ett rejält miljöombyte och komma in i en ny atmosfär för att utvecklas. 

Så i fyra år har jag lite slentrian kollat efter nytt jobb till och från. Om jag sätter ett fast datum då jag antingen ska vara på nytt jobb eller klara mig på mina egna projekt så kanske det faktiskt blir av. 

Nästa vecka ska jag skriva ett inlägg om fördelarna med min arbetsplats. 

Den här bilden får ni gärna sprida vidare.

Kom ihåg att dessa bilder går att ladda hem!