Mitt svar till Linda Bengtzings låt "E det fel på mig"...

Skrev ett mail med svar på lite frågor som ska användas som underlag för en intervju och en av frågorna var en uppmaning att berätta om sitt livs mest omvälvande upplevelse. Jag visste inte var jag skulle börja. Jag utelämnade skilsmässan och det som ledde fram till den. 

Oj! Vad ska jag välja? När jag var 5-6 år gammal blev min mamma ihop med en marockansk man som vi kan kalla M, förutom ett par adopterade ungar så var hant den första av utländsk härkomst som jag träffade.

(1)När jag gick i ettan blev M utvisad från sverige och min mamma som då var gift med honom åkte med honom över gränsen till Norge där man sökte asyl i sverige på nytt. Med i bagaget var jag och tre av mina systrar. Jag fick lära mig läsa i en Norsk skola och lärde mig att vad vi än sagt för dumt om norrmän så... ...har de troligen förtjänat det. M fick sedan asyl i sverige inom ett år. Då hade jag redan bott i Norge på två campingplatser, två hotell, en lägenhet och ett hus. Och ett par  nätter hade jag mardrömmar om poliser som skulle komma och hämta oss.

(2)(Bodde i Nordvästra Skåne)Under sommarlovet mellan femman och sexan så var M utomlands med min mamma och mina två småsystrar. Jag och syskon nummer sex var hemma och tog hand om huset och medan tiden gick hann mina äldre syskon vara på besök och åka igen. När tiden gick ytterligare så ringde de äldre syskonen och undrade om vi ville flytta med till norrland igen och till vår biologiske far. 

Så började en historia som sedan kom att kallas för kidnappning och vi hade alla en kaotisk tillvaro i lite mer än ett år. Två år till och med. 

Då har jag också utlämnat hur livet var hemma med psykopaten M.

Jag tecknar relativt bra men det är inget man skulle trott om mig som barn. Jag minns hur paniken grep tag om mig när dagisfröken satte oss framför varsin spegel och bad oss att rita av oss. Min kompis, hon ritade upp en sån där symbolbild med ögonsymbol, nässymbol osv, allt medan jag kollade mig i spegeln och såg en tsunami av detaljer välla emot mig. Jag tror jag gav mig i kasst med att rita näsvingar osv...

Jag minns också att jag tyckte det var knepigt att rita människor för jag hängde upp mig på hur benen och så såg ut. För att göra saken värre ritade man nog mest när man gick i söndagsskolan och där skulle ju alla ha fotsida särkar på sig så då slappnade jag av och ritade på det viset. Det ställde visst till det senare.

En pedagog eller barnpsykolog skulle utvärdera min mognad inför hoppet till Förskolan och uppgav bestämt att jag fortfarande ritade huvudfotingar. Jag minns faktiskt den där främmande kvinnan som klev in på dagis och sa åt mig att rita en man. Jag ritade som jag var van vid från söndagskolan, en man med särk ända ner till fötterna. Iofs är jag född sent på året så att jag fick vänta ett år med att gå till förskola skadade nog inte, men att den enda teckningen hade en så viktig del av detta stör mig än idag. 

Jag minns ifrån när jag växte upp att jag alltid tyckte vuxna var förbannat dumma i huvudet för att de talade till mig som ett barn och skulle lägga in sina fördommar om vad barn tycker och tänker i sina tolkningar av vad jag sa och gjorde. 

Såg just en reklambanner föresten. Fettsugning med laser. Någon mer än jag som tänker "I smell bacon!"?