Sitter tårögd efter att ha läst den här bloggen om en mors sorg efter sonens självmord: http://toves-tankar.bloggplatsen.se/ 

Jag vet inte var jag ska börja. Se er omkring. Den personen du ser på stan kan i dina ögon se självsäker ut. Bekväm med livet som det ter sig eller vara ett knippe energi eller kanske rentav bara lite nere. Men personen överväger att ta sitt liv.  

Många gånger på vägen mot självmord gör man ett val. Leva eller dö. Väljer man döden fortsätter man och överväger hur man ska göra. Man väljer fortfarande leva eller dö. Sedan väljer man tillfälle. Om man nu inte valde det först. 

Den som valt att leva kan mycket väl ändra sig. Det krävs starka krafter för att dra en bort ifrån dödens väg. Det känns märkligt eftersom det krävs mer för att se till att man dör än att bara leva vidare. Kanske är det just det som är problemet. Man vill kämpa mot ett mål som tar bort ångesten och smärtan i livet? 

Det är svårt att se så långt in i framtiden så att man ser när de sår man bär på har läkt. Var ska en människa som känner sig helt ensam och maktlös finna inspiration och styrka för att gå vidare? 

Ensam i mitt rum i början av 90-talet. Hade kommit ifrån själslig och kroppslig misshandel av styvfadern och mobbingen i gamla skolan. Blev utstött och mobbad i den nya skolan istället. Bodde nu nära många av mina äldre syskon. Hade några vänner. Det fanns någon form av skyddsnät där. Men jag såg det inte. Vissa av syskonen gillade att retas men det tog djupare än de visste. De tidiga tonåren är skitjobbiga för  vem som helst. Jag förstod aldrig mig på andra människor. Kanske en rest från tiden med styvfadern? 

Men jag var aldrig riktigt självmordsbenägen. Jag satt med en knivspets tryckt mot den mjuka delen där revbenen delar sig och funderade på hur fort det skulle gå. Hur ont det skulle kunna göra. Det ilade lite av smärta från knivspetsens tryck. Jag tror jag gjorde detta för att motivera mig. Se vilket som var starkast. Livslust eller livsledan. 

"Det finns ingen lag som säger att allt ska gå åt helvete för mig. Jag har också rätt att vara lycklig!", intalade jag mig själv. 

Jag tror jag verkligen tänkte igenom vad jag hade ett leva för och fann sätt att lindra ångesten och smärtan. Någon gång i den där förvandlingen insåg jag också att den bästa hämnden mot plågoandar och saker som trycker ner en är att bli lycklig trots dem.  Att lyckas på pin kiv kanske inte är "rätt" men det motiverar och inspirerar. 

Det som gör mig ledsen är att det är så många som inte finner motiv eller inspiration för att orka kämpa vidare. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag ska upp på en ståuppscen igen 3/10. Det känns som det kommer vara ett uppträdande för att känna efter om jag är redo att börja igen. Just nu funderar jag på hur mycket av mitt material från före utbrändheten jag kan fortsätta med. Nu är det bara ...

Jag känner att jag börjar närma mig något. Mig själv. Efter många turer i mitt liv har jag tappat en del av mig själv. Den kreativa sidan. De senaste åren har jag hållit igång den på sparlåga i form av olika pyssel med mera. Hobbies kan vi säga. Inna...

Poetry slam kan vara något för mig. Eller, jag vet inte. Det är i alla fall ett utlopp för min kreativitet. Det är inte särskilt troligt att jag vinner en deltävling ens i SM men jag får iaf stå på en scen och framföra något. Den här, öhm, dikten har...

Funderar på en del saker. Hm. En hel del ändå. Måste sålla. SÅ. Det jag funderar på just nu är den där lilla detaljen med att jag vill börja skriva något.... Skönliterärt typ. Att sätta igång att blogga är en övning i skrivande.   Jag skriver myc...

När jag var runt trettio så funderade jag ibland på om jag skulle kunna jobba på t ex försäkringskassan eller arbetsförmedlingen. Jag kände då att jag troligen inte skulle klara det för jag är en yvig person. Visst trivs jag med givna regler att jobb...