Jag fick en fråga som går ungefär så här:
-Hur ska man veta om någon har ett osynligt funktionshinder om personen själv inte berättar.
En del av mitt föredrag/min humorshow kommer behöva ta upp det så jag spånar. Ni kan se hur jag svarade lite snabbt på frågan på bilden.

När jag gick i femman så hade jag en speciell lärare. Hon var dansk vilket inte är så konstigt då vi bodde i skåne då och i början av 90-talet kom också lite av en våg av lärare från Danmark.

En dag så införde hon en speciell regel. Istället för att går runt och kolla om man behövde hjälp hos alla elever så skulle hon bara gå till flickorna. Orsaken var att pojkarna tog för mycket tid då de ropade på henne hela tiden. Så ville pojkarna ha hjälp fick de ropa. Det var just här det skar sig. Jag bad sällan om hjälp. I beteende var jag mer lik tjejerna. Även om jag skulle säga något så hade jag svårt att formulera det riktigt. Så när jag tänkte att "Det här är orättvist, ska jag straffas för att jag är pojke, jag kommer inte kunna be om hjälp" så sa jag inget.

Kort efter så skulle vi utföra "specialarbeten" som skulle redovisas inför klassen. Bland annat skulle vi bygga modeller av djuren vi skulle prata om vilket inte var något större problem... Men så skulle vi göra en massa annat också. Jag tror också jag missade någon skoldag där hon kan ha gått igenom något men jag minns bara en förvirrad tid då jag läste på allt jag kunde hitta om mitt djur men sedan var det stopp för mig. Vad skulle jag göra med allt detta? Redovisningsdagen närmade sig. Långa stunder satt jag handlingsförlamad medan hon sprang mellan flickorna och de skrikande pojkarna och så till skrikande flickor... Tillbaka till flickorna. Jag fick någon kort stund med hjälp men jag överväldigades av detaljerna i det jag skulle göra så jag tog någon slags genväg. Eftersom skriva var för svårt för mig rent teckniskt (Ja, min handstil var dåååålig) och jag hela tiden drabbades av skrivkramp så kopierade jag texstyckena som jag skulle redovisa. Inte så dålig idé om jag hade haft driftighet nog att träna in dem. Så redovisningen? 

Den är ett fruktansvärt "defining moment". Själva redovisningen var fruktansvärd att genomföra av det uppenbara skälet "prata inför folk" och jag tror jag läste innantill från fotostatkopior. STapplande och stammande. Sedan kom en frågestund o jag svarade så gott jag kunde men inte helt rätt kanske.. Sedan kom det. Den ultimata förnedringen. Utskälld efter noter av läraren inför hela klassen. "DU HAR JU INTE LÄST PÅ!" "DU KAN JU INGET OM DITT ÄMNE!" "DU HAR JU INTE....". Hon fick psykbryt och jag försvann så långt in i mig själv jag bara kunde. Varje redovisning inför grupp därefter var en mardröm för mig ända upp i gymnasiet. Men det var den sista i den klassen iaf.

När jag idag tänker på hela episoden från början med exprimentet fram till redovisningen så blir jag lerg eller argsen. ( Ledsen + Arg )... Det slutade ju inte heller där med skiten. Hade diagnoserna gjorts på den tiden så kanske jag hade fått en annan slags hjälp men det spelar ändå ingen roll. Som lärare skulle hon ha lagt märke till eleverna som individer och inte kön. Dessutom finns det ingen som helst anledning att förnedra någon inför klassen som hon gjorde. Historien om denna lärares negativa inverkan slutar inte där...

Jag kommer inte ihåg något exakt om hennes utbildning som hon faktiskt rentav berättade för oss om men det var något udda med den. Jag kommer ihåg att hon sa namnet på en dansk välgörenhetsorganisation och att de i utbildning hade fått volontärarbeta i uländer. Några år senare minns jag att jag kände igen organisationens namn i en skandal.

Jo.. vi undrade vad han heter som var med i "Så ska det låta" ikväll. Vi kunde ju båda placera honom så jag gjorde bara en enkel sökning på Google och fick fram att han heter Andreas lundstedt. Vad var problemet? Jag hade gjort en sökning på "Alcazar bög AIDS". 

Det är inte mitt fel att jag vet hur internet fungerar. Stolt var hon inte i alla fall.

Lite som jag känner för mänskligheten när jag ser en hajp för en blogg med den här bilden:

Gör vad du känner för men det känns som lite tidigt. Är det inte ledsamt att tjejer inte får känna sig nöjda med det de föddes med? Men jag kanske ska se det som jag gjorde med ankläpparna. Det är ett utslag av tillhörighet i en kultur... Sedan tänkte jag. Vem kollar den bloggen?

Men är det en variant av folk som bloggar om sin Gastric Bypass eller Följ mig som missbrukat men nu blir ren... Säljer vi alla in en story?

Jo, men jag känner mig lite luddig angående min. Följ mig på min väg mot en tvättbräda....

Följande inlägg kommer jag nog att få försvara och förklara länge framöver...

Det förekommer ofta en sådan där lista. Ni vet den där med "Kolla vilka som också har/hade Aspergers Syndrom". Jag känner mig kluven till  fenomenet. De där listorna kan ju vara bra på ett sätt och dåliga på ett annat. Jag börjar med den bra sidan innan jag skjuter fenomenet i sank.

Det är ju bra när man informerar om NPF för allmänheten att kunna visa att Aspies inte direkt är så handikappade som man förvillas att tro. För den som just fått diagnosen och är lite osäker kan det ju vara skönt att se att så pass framgångsrika individer med AS finns.

Men... Vänta jag såg just en banner för en blogg med en fyrbarnsmorsa och beklagade i mitt stilla sinne att kvinnan inte ser sig som mer än en produktiv livmoder... Och det är inte så särskilt imponerande heller. Min morsa klämde fram 9 ungar. Ganska normalt. Jag är nummer 7.... Sådär...

Men Listan har ett par problem varhelst den dyker upp. Man tar med personer som Einstein som visserligen uppvisat väldigt Aspiga drag men då han är sedan länge avliden så kan man ju inte få det konstaterat. Var det kanske något annat som var rätt med Einstein? Det blir lite löje över det hela när man tar upp varenda geniförklarad död person på listan. Sedan brukar listan vara full av en hel del obekräftade aspies som fortfarande lever. Bill Gates är en av dem. Och en del bekräftade också som tur är... Men här är problemet med listan oavsett utformning. Varför behövs den? För att folk ser Asperger som ett gravt handikapp. Om man drar fram en sådan här lista i tid och otid och refererar till olika kända namn som har/hade Asperger så blir det lätt som ett dåligt försvarstal. "Den åtalade protesterar för mycket!".

Eller så här: Ja ja, det gick väll bra för henom men är DU så bra?

Svaret är egentligen alltid: Ja och till och med bättre!

Saken som gör att jag hänger upp mig på de där listorna kan vara att när du har problem med att klara av din vardag hur hjälper det dig att du eventuellt har något gemensamt med mannen som gav oss den generella relativitetsteorin? Hur ska de stackars neurotypiska människorna känna? Är det någon idé att de ens siktar mot stjärnorna när de hur som helst kommer bli omsprungna av Aspies?

Listor över kända personer som har/hade/eventuellt har Asperger är egentligen ett redskap man tar till när det blir svårt att ge en nyanserad realistisk bild av vad det innebär att ha Aspergers Syndrom. Oavsett om publiken är allmänheten i största allmänhet eller synnerligen diagnostiserade i synnerhet. Så min tanke är att man kanske behöver släppa taget om de där listorna och jobba mer på information och argument som gör praktisk nytta. Här och nu.

För övrigt anser jag att vi alla ska sikta mot stjärnorna.

Vi är ett rätt stort antal som fått konstaterat att vi har Aspergers Syndrom först i vuxen ålder. Efter att man har fått diagnosen så finns det i huvudsak två sätt att reagera. Lite beroende på hur man dels upplevt sitt liv hittills och vad man har för bild av Aspergers Syndrom.

Vissa blir ledsna. Kanske har man haft det svårt och sörjer att man inte fått någon hjälp innan eller så blir man ledsen för att man är medveten om den något tragiska bild av Asperger som media målar upp. T ex via Stalkers på TV3... Men jag reagerade inte så...

Jag har ju hela min uppväxt märkt att jag haft lite problem med den sociala biten och haft en del egenheter för mig som andra tyckt har varit udda. Ja, mycket sorg har funnits i mitt liv men mycket av den hade mer naturliga förklaringar som en psykopatiskt lagd styvfar... Hur som helst så har jag ofta känt mig något utanför. Det har varit som att det var något udda med mig som precis alla märkte. Eftersom jag umgicks över nätet med en ganska Aspie-tät grupp människor så hade jag fått en ganska nyanserad bild av vad det var. Så för mig har diagnosen i första hand känts som en lättnad.

Jag kallar den lättnaden för "Harry Potter"-syndromet. Tanken går lite som så här:

-YES, DET ÄR INTE MIG DET ÄR FEL PÅ, JAG ÄR TROLLKARL!

Ja, jag vet att det upplevs arrogant men hur har man inte blivit behandlad av medmänniskor pga att man upplevts som udda?

Ibland begår individer hemska brott. Kanske har de drogproblem eller något psykiskt problem. Kanske har de fått ta väldigt många hårda smällar i livet som brutit ner dem. Inget är väll en ursäkt, men media och annat okunnigt folk vill gärna ha enkla förklaringar så står det någonstans att personen har Aspergers Syndrom så hålls det fram med olika krystade teorier om hur det fått personen att begå brottet.

Det finns situationer där någon för att snacka lite bara kläcker ur sig "Hörde du om den där som gjorde ditt o datt, hen har tydligen ASHBERGER" och bredvid sitter någon med Aspergers syndrom utan att det syns men  personen känner sig väldigt nedtryckt för att någon tror att man är farlig om man är Aspie och de bryr sig inte ens om att uttala det ordentligt.

Det är sådana här situationer jag hoppas kommer bli färre om jag med flera berättar öppet om oss själva. Få fler att inte gå på mediabluffen om "VI HAR SANNINGEN, DET ÄR ASPERGER SOM LIGGER BAKOM".

Lite bakgrund. Redan 1995 var jag ute med skoldatorer på internet och chattade osv. Som rätt många andra. Äldre nätanvändare kan berätta olika sätt att kommunicera i grupp över nätet sedan minst 1980-talet. Det är inga nya saker. Eftersom jag intresserade mig för Linux så hamnade jag 2000 i en massa forum på nätet och umgicks en hel del i kanaler på IRC. Man lär sig rätt mycket bara av att göra detta.

Man lär sig hur folk reagerar. Hur företag framstår och kan utnyttja de olika kanalerna osv... Jag har modererat en webbplats och en IRC-kanal. Deltagit i en "fredsbevarande styrka" som skulle lugna ner och få fram lite mer konstruktiva argument o tankar när ett större forum för en användargrupp av Ubuntu höll på att falla sönder i konflikter. Detta lärde mig en hel del om hur konflikter fungerar.

En annan sak jag gjort som gjort mig bättre på att hantera sociala medier är att jag stack fram hakan och gjorde en webbplats med skämtteckningar och även gjorde skämtteckningar åt en annan webbplats. Vad lärde jag mig då? Att ta emot kritik, för det får du om du gör något öht.

Ofta bra sådan som jag kunnat använda till förbättringar men ibland var det ju bara någon som ville ta ner en. Om jag ansåg att det bara var ett påhopp så vad gjorde jag vanligen då? Ignorerade. Eller förklarade vad jag gör för att få de resultat jag får så att personer kan byta vinkel om de nu menat att kritisera något jag uppenbarligen gjort dåligt. Ja. Ibland har inte jag heller klarat det. Men jag tänker på dessa saker när jag läser om #tevattengate på twitter där "sociala medie"-experter blir upprörda över ett ganska uppenbart skämt om deras status som experter.

När du kallar dig expert på sociala media  och sedan inte kan ta ett skämt eller kritik via sagda medium och hantera det... Då är du inte expert på Sociala media. Vad du troligen behöver är att förbättra dina kunskaper i:

• retorik.
• social kompetens
• netikett

För just situationen med skämt och hån mot dig bör du specifikt kolla upp hur man hanterar internet-troll och i de fall det inte är så grovt kan du kolla råd kring hur ståuppare hanterar häcklare.  Är det tal om internetmobbing av dig? Blocka så mycket du kan och sök stöd hos folk du litar på. Ja... jag ordbajsade visst lite där...

Men för att återknyta till inläggets titel, jag heter Kim Johansson och är expert på Sociala Medier men det är mer något som kommit på vägen utan att jag lagt någon vikt vid det.