När jag gick i femman så hade jag en speciell lärare. Hon var dansk vilket inte är så konstigt då vi bodde i skåne då och i början av 90-talet kom också lite av en våg av lärare från Danmark.

En dag så införde hon en speciell regel. Istället för att går runt och kolla om man behövde hjälp hos alla elever så skulle hon bara gå till flickorna. Orsaken var att pojkarna tog för mycket tid då de ropade på henne hela tiden. Så ville pojkarna ha hjälp fick de ropa. Det var just här det skar sig. Jag bad sällan om hjälp. I beteende var jag mer lik tjejerna. Även om jag skulle säga något så hade jag svårt att formulera det riktigt. Så när jag tänkte att "Det här är orättvist, ska jag straffas för att jag är pojke, jag kommer inte kunna be om hjälp" så sa jag inget.

Kort efter så skulle vi utföra "specialarbeten" som skulle redovisas inför klassen. Bland annat skulle vi bygga modeller av djuren vi skulle prata om vilket inte var något större problem... Men så skulle vi göra en massa annat också. Jag tror också jag missade någon skoldag där hon kan ha gått igenom något men jag minns bara en förvirrad tid då jag läste på allt jag kunde hitta om mitt djur men sedan var det stopp för mig. Vad skulle jag göra med allt detta? Redovisningsdagen närmade sig. Långa stunder satt jag handlingsförlamad medan hon sprang mellan flickorna och de skrikande pojkarna och så till skrikande flickor... Tillbaka till flickorna. Jag fick någon kort stund med hjälp men jag överväldigades av detaljerna i det jag skulle göra så jag tog någon slags genväg. Eftersom skriva var för svårt för mig rent teckniskt (Ja, min handstil var dåååålig) och jag hela tiden drabbades av skrivkramp så kopierade jag texstyckena som jag skulle redovisa. Inte så dålig idé om jag hade haft driftighet nog att träna in dem. Så redovisningen? 

Den är ett fruktansvärt "defining moment". Själva redovisningen var fruktansvärd att genomföra av det uppenbara skälet "prata inför folk" och jag tror jag läste innantill från fotostatkopior. STapplande och stammande. Sedan kom en frågestund o jag svarade så gott jag kunde men inte helt rätt kanske.. Sedan kom det. Den ultimata förnedringen. Utskälld efter noter av läraren inför hela klassen. "DU HAR JU INTE LÄST PÅ!" "DU KAN JU INGET OM DITT ÄMNE!" "DU HAR JU INTE....". Hon fick psykbryt och jag försvann så långt in i mig själv jag bara kunde. Varje redovisning inför grupp därefter var en mardröm för mig ända upp i gymnasiet. Men det var den sista i den klassen iaf.

När jag idag tänker på hela episoden från början med exprimentet fram till redovisningen så blir jag lerg eller argsen. ( Ledsen + Arg )... Det slutade ju inte heller där med skiten. Hade diagnoserna gjorts på den tiden så kanske jag hade fått en annan slags hjälp men det spelar ändå ingen roll. Som lärare skulle hon ha lagt märke till eleverna som individer och inte kön. Dessutom finns det ingen som helst anledning att förnedra någon inför klassen som hon gjorde. Historien om denna lärares negativa inverkan slutar inte där...

Jag kommer inte ihåg något exakt om hennes utbildning som hon faktiskt rentav berättade för oss om men det var något udda med den. Jag kommer ihåg att hon sa namnet på en dansk välgörenhetsorganisation och att de i utbildning hade fått volontärarbeta i uländer. Några år senare minns jag att jag kände igen organisationens namn i en skandal.