Följande inlägg kommer jag nog att få försvara och förklara länge framöver...

Det förekommer ofta en sådan där lista. Ni vet den där med "Kolla vilka som också har/hade Aspergers Syndrom". Jag känner mig kluven till  fenomenet. De där listorna kan ju vara bra på ett sätt och dåliga på ett annat. Jag börjar med den bra sidan innan jag skjuter fenomenet i sank.

Det är ju bra när man informerar om NPF för allmänheten att kunna visa att Aspies inte direkt är så handikappade som man förvillas att tro. För den som just fått diagnosen och är lite osäker kan det ju vara skönt att se att så pass framgångsrika individer med AS finns.

Men... Vänta jag såg just en banner för en blogg med en fyrbarnsmorsa och beklagade i mitt stilla sinne att kvinnan inte ser sig som mer än en produktiv livmoder... Och det är inte så särskilt imponerande heller. Min morsa klämde fram 9 ungar. Ganska normalt. Jag är nummer 7.... Sådär...

Men Listan har ett par problem varhelst den dyker upp. Man tar med personer som Einstein som visserligen uppvisat väldigt Aspiga drag men då han är sedan länge avliden så kan man ju inte få det konstaterat. Var det kanske något annat som var rätt med Einstein? Det blir lite löje över det hela när man tar upp varenda geniförklarad död person på listan. Sedan brukar listan vara full av en hel del obekräftade aspies som fortfarande lever. Bill Gates är en av dem. Och en del bekräftade också som tur är... Men här är problemet med listan oavsett utformning. Varför behövs den? För att folk ser Asperger som ett gravt handikapp. Om man drar fram en sådan här lista i tid och otid och refererar till olika kända namn som har/hade Asperger så blir det lätt som ett dåligt försvarstal. "Den åtalade protesterar för mycket!".

Eller så här: Ja ja, det gick väll bra för henom men är DU så bra?

Svaret är egentligen alltid: Ja och till och med bättre!

Saken som gör att jag hänger upp mig på de där listorna kan vara att när du har problem med att klara av din vardag hur hjälper det dig att du eventuellt har något gemensamt med mannen som gav oss den generella relativitetsteorin? Hur ska de stackars neurotypiska människorna känna? Är det någon idé att de ens siktar mot stjärnorna när de hur som helst kommer bli omsprungna av Aspies?

Listor över kända personer som har/hade/eventuellt har Asperger är egentligen ett redskap man tar till när det blir svårt att ge en nyanserad realistisk bild av vad det innebär att ha Aspergers Syndrom. Oavsett om publiken är allmänheten i största allmänhet eller synnerligen diagnostiserade i synnerhet. Så min tanke är att man kanske behöver släppa taget om de där listorna och jobba mer på information och argument som gör praktisk nytta. Här och nu.

För övrigt anser jag att vi alla ska sikta mot stjärnorna.

Vi är ett rätt stort antal som fått konstaterat att vi har Aspergers Syndrom först i vuxen ålder. Efter att man har fått diagnosen så finns det i huvudsak två sätt att reagera. Lite beroende på hur man dels upplevt sitt liv hittills och vad man har för bild av Aspergers Syndrom.

Vissa blir ledsna. Kanske har man haft det svårt och sörjer att man inte fått någon hjälp innan eller så blir man ledsen för att man är medveten om den något tragiska bild av Asperger som media målar upp. T ex via Stalkers på TV3... Men jag reagerade inte så...

Jag har ju hela min uppväxt märkt att jag haft lite problem med den sociala biten och haft en del egenheter för mig som andra tyckt har varit udda. Ja, mycket sorg har funnits i mitt liv men mycket av den hade mer naturliga förklaringar som en psykopatiskt lagd styvfar... Hur som helst så har jag ofta känt mig något utanför. Det har varit som att det var något udda med mig som precis alla märkte. Eftersom jag umgicks över nätet med en ganska Aspie-tät grupp människor så hade jag fått en ganska nyanserad bild av vad det var. Så för mig har diagnosen i första hand känts som en lättnad.

Jag kallar den lättnaden för "Harry Potter"-syndromet. Tanken går lite som så här:

-YES, DET ÄR INTE MIG DET ÄR FEL PÅ, JAG ÄR TROLLKARL!

Ja, jag vet att det upplevs arrogant men hur har man inte blivit behandlad av medmänniskor pga att man upplevts som udda?

Ibland begår individer hemska brott. Kanske har de drogproblem eller något psykiskt problem. Kanske har de fått ta väldigt många hårda smällar i livet som brutit ner dem. Inget är väll en ursäkt, men media och annat okunnigt folk vill gärna ha enkla förklaringar så står det någonstans att personen har Aspergers Syndrom så hålls det fram med olika krystade teorier om hur det fått personen att begå brottet.

Det finns situationer där någon för att snacka lite bara kläcker ur sig "Hörde du om den där som gjorde ditt o datt, hen har tydligen ASHBERGER" och bredvid sitter någon med Aspergers syndrom utan att det syns men  personen känner sig väldigt nedtryckt för att någon tror att man är farlig om man är Aspie och de bryr sig inte ens om att uttala det ordentligt.

Det är sådana här situationer jag hoppas kommer bli färre om jag med flera berättar öppet om oss själva. Få fler att inte gå på mediabluffen om "VI HAR SANNINGEN, DET ÄR ASPERGER SOM LIGGER BAKOM".

Lite bakgrund. Redan 1995 var jag ute med skoldatorer på internet och chattade osv. Som rätt många andra. Äldre nätanvändare kan berätta olika sätt att kommunicera i grupp över nätet sedan minst 1980-talet. Det är inga nya saker. Eftersom jag intresserade mig för Linux så hamnade jag 2000 i en massa forum på nätet och umgicks en hel del i kanaler på IRC. Man lär sig rätt mycket bara av att göra detta.

Man lär sig hur folk reagerar. Hur företag framstår och kan utnyttja de olika kanalerna osv... Jag har modererat en webbplats och en IRC-kanal. Deltagit i en "fredsbevarande styrka" som skulle lugna ner och få fram lite mer konstruktiva argument o tankar när ett större forum för en användargrupp av Ubuntu höll på att falla sönder i konflikter. Detta lärde mig en hel del om hur konflikter fungerar.

En annan sak jag gjort som gjort mig bättre på att hantera sociala medier är att jag stack fram hakan och gjorde en webbplats med skämtteckningar och även gjorde skämtteckningar åt en annan webbplats. Vad lärde jag mig då? Att ta emot kritik, för det får du om du gör något öht.

Ofta bra sådan som jag kunnat använda till förbättringar men ibland var det ju bara någon som ville ta ner en. Om jag ansåg att det bara var ett påhopp så vad gjorde jag vanligen då? Ignorerade. Eller förklarade vad jag gör för att få de resultat jag får så att personer kan byta vinkel om de nu menat att kritisera något jag uppenbarligen gjort dåligt. Ja. Ibland har inte jag heller klarat det. Men jag tänker på dessa saker när jag läser om #tevattengate på twitter där "sociala medie"-experter blir upprörda över ett ganska uppenbart skämt om deras status som experter.

När du kallar dig expert på sociala media  och sedan inte kan ta ett skämt eller kritik via sagda medium och hantera det... Då är du inte expert på Sociala media. Vad du troligen behöver är att förbättra dina kunskaper i:

• retorik.
• social kompetens
• netikett

För just situationen med skämt och hån mot dig bör du specifikt kolla upp hur man hanterar internet-troll och i de fall det inte är så grovt kan du kolla råd kring hur ståuppare hanterar häcklare.  Är det tal om internetmobbing av dig? Blocka så mycket du kan och sök stöd hos folk du litar på. Ja... jag ordbajsade visst lite där...

Men för att återknyta till inläggets titel, jag heter Kim Johansson och är expert på Sociala Medier men det är mer något som kommit på vägen utan att jag lagt någon vikt vid det.

Utmaningen V.52 var kort och gott "Nyårslöften". Här kommer mitt bidrag:

Själv ger jag aldrig nyårslöften, för mig är det lika meningslöst som om en okarismatisk, torr, dyslektisk knug skulle hålla ett jultal.

Men de som ger löften brukar ofta lova att sluta med saker som att överkonsumera mat, missbruka alkohol eller klappa katten en gnutta för mycket.

Ska man lova något så ska man lova saker som går att hålla. Som "Nästa år ska jag gå upp i vikt!", "Jag ska röka som en borstbindare" eller "Även nästa år ska jag avhålla mig från att ligga med Gunilla Persson". Det sistnämnda är ju rentav bra för dig.

Problemet med nyårslöften är att de är personliga. Man får ju inte lova åt andra. Tänk er t ex.
"jag ska sluta vara en självgod gammal idiot" - Silvio Berlusconi
"Jag ska göra som fågelskrämman i trollkarlen från OZ och försöka få en hjärna" - Marcus Birro
"Jag ska sluta raka katten för att låtsas att den är Gollum!" - Oj... eh.. Kim Johansson

Jag satt just en stund med ett enkelt Blenderpyssel.. För att kunna göra ett helt annat projekt någon gång så var jag nu tvungen att ta reda på var saker som textur dolde sig i den nya versionen... För att ni ska förstå lägger jag upp en bild jag gjorde 2007.

En mix av 3D och 2D så att säga. Karl-Bertil Jonssons julafton är något man kan isnpireras av till att jobba med den här tekniken. Djävligt intressant att kolla på filmen med nördig blick. Animera är inte något som görs i ett visst program med en viss teknik. Det är något som görs av någon som vill berätta. 

Den 1 Februari är en fredag. Då tänkte jag fira 4 år på vägarna. Detta med en lite show. I mellandagarna kommer jag undersöka var den kan hållas och om någon mer vill vara med och uppträda. Jag skulle gärna göra det i formen att jag supportar åt en huvudakt... Hm... Vet ni vad? Var den bör hållas är inte något stort frågetecken.

Jag ska kolla läget med lite folk och återkommer. På något sätt kommer showen hållas i Bredaryd.

God Jul på er alla