Har kort sovmorgon idag. Ska till AT klockan 8 för att jobba på rutiner.

Funderar lite på hur många som ser samma sak som jag på den här bilden.

Jo... Då Facebook kan vara ett sätt att nå ut till den tänkta målgruppen för Vråen live så har jag skapat en särskild gilla-sida för spektaklet så att alla kan följa med oberoende av vem man är vän med. Framför allt så blir det mer oberoende av mig som person.  Även om en hel del hänger på mina visioner och mitt engagemang.

Bara för att göra det lite snyggare så har jag gjort en väldigt enkel omslagsbild. Måtten är 851x315.

Om ni bor i krokarna kring Värnamo och vill veta när något händer med Vråen Live så kan ni gå in och gilla sidan:

https://www.facebook.com/VraenLive

Jag lovar att det kommer bli bra för jag vet vad jag gör. Jag har nämligen Asperger.

Ja. Det ska diskuteras lite datum inför våren men annars är allt i rullning. Vråen Live är en öppen scen i dess rätta bemärkelse. Det vill säga att den inte begränsas av kulturform så länge det är en scenkonst som får plats på vår scen. Den begränsas inte heller av nivå på deltagandet så både rena expriment och en del rävar kommer visa upp sig. Sist men inte minst så finns det inget som geografiskt begränsar var artister får komma infrå.... Jag vet knappt hur många olika begränsningar jag har sett på olika öppna scener men säger man att scenen är öppen så ska den väll vara det?

Det kommer troligen vara fikaservering vid varje kväll vilket i sig är trevligt men jag har också vissa planer på lite mer "inhyrda" bokade akter för att toppa kvällarna. Vi får se vad som händer. Det här kommer bli grymt.

Min privatekonomi har varit rejält krashad. Så illa det kan bli utan att man hamnar hos kronofogden eller går i konkurs. Just nu ser det ut att kunna bli lite lättare om någon månad.

Lite osäkert. Jag har verkligen fått kämpa och pussla för att få det att flyta. Men det ska kunna bli bättre. Någor lån blir färdigbetalt nu. Om ytterligare några månader kanske jag kan lägga om lån till bättre avtal osv.

Men just nu vågar jag knappt drömma om det.

Mitt försök att imitera puss in boots magiska ögon... Min sambo funkar det på!

Jag fick en fråga som går ungefär så här:
-Hur ska man veta om någon har ett osynligt funktionshinder om personen själv inte berättar.
En del av mitt föredrag/min humorshow kommer behöva ta upp det så jag spånar. Ni kan se hur jag svarade lite snabbt på frågan på bilden.

När jag gick i femman så hade jag en speciell lärare. Hon var dansk vilket inte är så konstigt då vi bodde i skåne då och i början av 90-talet kom också lite av en våg av lärare från Danmark.

En dag så införde hon en speciell regel. Istället för att går runt och kolla om man behövde hjälp hos alla elever så skulle hon bara gå till flickorna. Orsaken var att pojkarna tog för mycket tid då de ropade på henne hela tiden. Så ville pojkarna ha hjälp fick de ropa. Det var just här det skar sig. Jag bad sällan om hjälp. I beteende var jag mer lik tjejerna. Även om jag skulle säga något så hade jag svårt att formulera det riktigt. Så när jag tänkte att "Det här är orättvist, ska jag straffas för att jag är pojke, jag kommer inte kunna be om hjälp" så sa jag inget.

Kort efter så skulle vi utföra "specialarbeten" som skulle redovisas inför klassen. Bland annat skulle vi bygga modeller av djuren vi skulle prata om vilket inte var något större problem... Men så skulle vi göra en massa annat också. Jag tror också jag missade någon skoldag där hon kan ha gått igenom något men jag minns bara en förvirrad tid då jag läste på allt jag kunde hitta om mitt djur men sedan var det stopp för mig. Vad skulle jag göra med allt detta? Redovisningsdagen närmade sig. Långa stunder satt jag handlingsförlamad medan hon sprang mellan flickorna och de skrikande pojkarna och så till skrikande flickor... Tillbaka till flickorna. Jag fick någon kort stund med hjälp men jag överväldigades av detaljerna i det jag skulle göra så jag tog någon slags genväg. Eftersom skriva var för svårt för mig rent teckniskt (Ja, min handstil var dåååålig) och jag hela tiden drabbades av skrivkramp så kopierade jag texstyckena som jag skulle redovisa. Inte så dålig idé om jag hade haft driftighet nog att träna in dem. Så redovisningen? 

Den är ett fruktansvärt "defining moment". Själva redovisningen var fruktansvärd att genomföra av det uppenbara skälet "prata inför folk" och jag tror jag läste innantill från fotostatkopior. STapplande och stammande. Sedan kom en frågestund o jag svarade så gott jag kunde men inte helt rätt kanske.. Sedan kom det. Den ultimata förnedringen. Utskälld efter noter av läraren inför hela klassen. "DU HAR JU INTE LÄST PÅ!" "DU KAN JU INGET OM DITT ÄMNE!" "DU HAR JU INTE....". Hon fick psykbryt och jag försvann så långt in i mig själv jag bara kunde. Varje redovisning inför grupp därefter var en mardröm för mig ända upp i gymnasiet. Men det var den sista i den klassen iaf.

När jag idag tänker på hela episoden från början med exprimentet fram till redovisningen så blir jag lerg eller argsen. ( Ledsen + Arg )... Det slutade ju inte heller där med skiten. Hade diagnoserna gjorts på den tiden så kanske jag hade fått en annan slags hjälp men det spelar ändå ingen roll. Som lärare skulle hon ha lagt märke till eleverna som individer och inte kön. Dessutom finns det ingen som helst anledning att förnedra någon inför klassen som hon gjorde. Historien om denna lärares negativa inverkan slutar inte där...

Jag kommer inte ihåg något exakt om hennes utbildning som hon faktiskt rentav berättade för oss om men det var något udda med den. Jag kommer ihåg att hon sa namnet på en dansk välgörenhetsorganisation och att de i utbildning hade fått volontärarbeta i uländer. Några år senare minns jag att jag kände igen organisationens namn i en skandal.

Jo.. vi undrade vad han heter som var med i "Så ska det låta" ikväll. Vi kunde ju båda placera honom så jag gjorde bara en enkel sökning på Google och fick fram att han heter Andreas lundstedt. Vad var problemet? Jag hade gjort en sökning på "Alcazar bög AIDS". 

Det är inte mitt fel att jag vet hur internet fungerar. Stolt var hon inte i alla fall.

Lite som jag känner för mänskligheten när jag ser en hajp för en blogg med den här bilden:

Gör vad du känner för men det känns som lite tidigt. Är det inte ledsamt att tjejer inte får känna sig nöjda med det de föddes med? Men jag kanske ska se det som jag gjorde med ankläpparna. Det är ett utslag av tillhörighet i en kultur... Sedan tänkte jag. Vem kollar den bloggen?

Men är det en variant av folk som bloggar om sin Gastric Bypass eller Följ mig som missbrukat men nu blir ren... Säljer vi alla in en story?

Jo, men jag känner mig lite luddig angående min. Följ mig på min väg mot en tvättbräda....