Från det att jag började med Ståupp så kan jag se att jag genomgått minst tre faser. Den första handlade om att ta sig upp på scen öht, den andra om att hantera den och den tredje har jag inte riktigt kvalificerat än. Ska jag vara petnoga kan jag se flera små steg men det är altså tre stora som jag kan se.

Den tredje fasen började i höstas när jag djärvt slog till med en ny intro-rutin kombinerad med Teodor-rutinen, en omskriven förstår-inte-kvinnor-rutin från fas ett och en ny kattrutin. Alltså det djärva var att jag körde nästan en hel set-lista med relativt oprövat material, med utgångspunkt ifrån att jag trodde på det. I normalfallet skulle man ha testat max en ny rutin åt gången inbakad i det trygga materialet, men om jag gjort det hade jag kanske inte brutit igenom och fått feeling för det här materialet i sin helhet.

Jag vet inte varför jag framför det här materialet med mer energi och övertygelse. Kan mitt gamla material varit skrivet för att framföras långsamt? Hm, jag ska testa att fasa in det gamla materialet rutin för rutin för att se vad som händer, men jag testar det bara lokalt isf. När jag är ute på externa Gig är det den nya given som gäller rakt igenom.

Vissa gamla rutiner kanske måste skrivas om till ett mer agerande format? Eller är det jag som förändrats?

Att bomba är inom ståupp är att misslyckas få skratt på sina poänger. Igår framträdde jag på en öppen scen med akt och mening att det skulle vara hög bombningsrisk så att jag lättare skulle kunna bedöma hur väl materialet stod sig.

Så vad ökar då risken? Jo, jag gick upp utan att någon komiker kört före mig och fått igång skrattandet. Konferencieren hade ombetts att inte kratta genom att ta applådövningar och dra igång publiken. När jag gick upp bad jag inte publiken komma närmre och körde själv heller inget material som som jag skulle dra som konf för att värma publiken.

Så hur gick det? Ja, publiken överraskades av de första tre skämten och var rätt tyst men men småskratt hördes lite varstans och sedan blev det lite mer. När jag kört de två minuterna jag skulle testa som ett set så hade skratten börjat komma, så jag hade slängt in lite mer material i en till set-lista som jag körde och drog ner skrattsalvorna jag värmt upp för.

Håller idag på att bedöma eventuella förändringar i tvåminuters-setet.

Igår var jag med Tito och Sussie i Hässleholm och framträdde på SNACK i Hässleholm. Det var åtta komiker på scen. Ludvig Samuelsson var säker som vanligt och bjöd på någon liten rutin som jag missat innan. 

Alla  komiker var suveräna så det är ingen idé att försöka ta upp allt. Det blir ett "Starkt jobbat!" ifrån mig till alla. Behöver antagligen inte nämna att Robin Paulsson var grym headliner för kvällen. 

Min egna insatts? Godkänd men jag snubblade på några formuleringar,, men det är väll väntat efter att två månaders uppehåll. Det börjar bli en bra energisk show från min sida nu. 

En öppen scen kan vara tuff att ta som ståuppkomiker i varda. Det är alltså inte open mic-night vi pratar om utan en scen som är öppen för varje konstform som går att framföra på scen. Du kan hamna mellan en poesiläsande stofil och ett fjortissvartrockande band. På en öppen scen-kväll är det stor risk att detta just också är publiken. Problemet kan egentligen beskrivas så här:

Du framträder för en publik som inte värmts upp och som inte kommit för att se ståupp. De kan till och med vara helt ointresserade av vad du är där för att göra.

När problemet beskrivs så där så kan man börja jobba med det. Säg att du kört ett fåtal gånger så kanske du inte har några tekniker för att värma upp en publik, då är det nerver som gäller. Kör ditt material med all din övertygelse och ta det inte så hårt om det är helt tyst. Det finns alltid någon som skrattar men inte så högt eftersom... ja, det är ju ett kulturevenemang. 

När man väl har koll på nerverna och kör på lite mer självsäkert så tar man ju mer otvunget ögonkontakt så att man får med sig publiken. Allt material där man tilltalar någon i publiken är guld värt här. 

Man får ofta rätt lång tid på sig på en öppen scen så det finns tid för uppvärmning av publik. När du är på en ståuppklubb så kan du fråga konferencieren om bra publikuppvärmning.

Är ni mer än en på en kväll så se till att få köra direkt efter varandra, då värmer den förste upp publiken åt den andre. Den med starkast nerver eller som känner sig offervillig  kan köra först.  

Nu på tisdag framträder jag i Hässleholm på Farozon. Nu är jag inne på en bana som på allvar påbörjades i höstas på Higgins i Gislaved, där mitt fokus mer riktas mot att göra humor av den sort som jag till viss del använder  när jag ritar skämtteckningar. Det har tagit en tid att hitta hur den sortens humor ska levereras på scen och fortfarande sliter jag med det men det känns allt mer naturligt.

Det kan hända att jag äntligen hittat den inledningsrutin som presenterar mig snabbt och inte känns flyktig eller onaturlig. Min första inledningsrutin handlade om mitt skägg, men den tappar lite av sin effektivitet om jag trimmar skägget eller... *rys* ...rakar mig! Sedan testade jag en rutin med mitt namn som bas... De funkar båda men jag kände att jag behöver något mer i stil med dialekter och galenskap... When you hear it, you will understand. 

Man kan ju ha förebilder som ståuppkomiker som kanske inte är ståuppkomiker till att börja med. Behöver de ens vara roliga?  När det gäller humor så har jag en hel del serie- och skämt-tecknare som jag ser upp till. Det blir en hel del att räkna upp så jag kanske bara ska nämna ett par namn. 

Gary Larson ritade skämtteckningar som tog djur och fånigheter på allvar. En hund eller ko kunde faktiskt se rätt cool ut bara för att han ritade ögonen som ett enda streck och det var just det som gjorde att hans skämtteckningar gick från klarhet till klarhet. Enkelhet. Annars kommer jag ihåg Glen Baxter också som den som ritade de omöjligaste skämtteckningarna. Jag älskade dem. Vi lämnar den tecknade världen och går till människor som framträder.

John Cleese, behöver jag säga mer? Jag har läst en biografi som heter "En man vid namn Cleese" och funnit en stor inspiration i den mannen.  Ja, och jag är ett Monty Python-fan. 

Sam Kinison, den vrålande komikern, visade hur man med ren attityd för fram humor. Steven Wright visade hur man totalt utan känslor framför oneliners. Eddie Izzard visade att smarta referenser inte gör skämten mindre roliga. Jag jobbar på att någon gång smälta samman detta till något slags monsterkomiker.

En del av min humor har inspirerats av sättet som Douglas Adams skrev Liftarens Guide till galaxen. Någon gång kommer jag skriva  ståupprutiner som är lika förvirrat flödande som texten i hans böcker. 

En man som varit en förebild för mig i detta att tro på sig själv och göra det man gillar. Jonas Björk. http://twitter.com/#!/jonasbjork Han har inte bara inspirerat utan även gjort det möjligt för mig att göra det jag brinner för. 

Ska man sväva ut lite så skulle jag väldigt gärna uppträda med Pablo Fransisco. Ljudeffektskomiker är fantastiska. Backstagetiden kan ju bli intressant och man kan få chans att fråga hur det går tillväga. Det enda jag har i den vägen är katternas mjau i min "Katter som livvakter"-rutin. Jobbar på ett bra hjärtslag som jag ska testa i mick kopplat till PA snart. Det lät bra senaste inspelningen.

Men tillbaka till verkligheten så vill man ju gärna uppträda med alla komiker som man på något sätt tycker är bra. Jag skulle faktiskt vilja göra något mer med mina lokala förmågor Sussie och Tito, de är så bra. Om jag får dem att uppträda lite mer och bygga fler rutiner så tror jag vi snart kan turnera med en show. "Småländsk humor utan smålänningar" - Ja ingen av oss är från trakten.