Idag blir det mycket. Efter jobbet kör jag till Göteborg för att träffa en person som kan hjälpa mig att sätta upp "Ta mig till er ledare" på ett kulturhus i staden. Efter mötet kommer jag att ha en kort dötid innan jag uppträder på TICK.

Jag har väll fler showidéer men just föreställningen om Asperger är en livsuppgift. Det finns för mycket fördomar och för många som kämpar på med sitt liv utan att förstå vad som kan vara problemet.

Har kort sovmorgon idag. Ska till AT klockan 8 för att jobba på rutiner.

Funderar lite på hur många som ser samma sak som jag på den här bilden.

Jag fick en fråga som går ungefär så här:
-Hur ska man veta om någon har ett osynligt funktionshinder om personen själv inte berättar.
En del av mitt föredrag/min humorshow kommer behöva ta upp det så jag spånar. Ni kan se hur jag svarade lite snabbt på frågan på bilden.

När jag gick i femman så hade jag en speciell lärare. Hon var dansk vilket inte är så konstigt då vi bodde i skåne då och i början av 90-talet kom också lite av en våg av lärare från Danmark.

En dag så införde hon en speciell regel. Istället för att går runt och kolla om man behövde hjälp hos alla elever så skulle hon bara gå till flickorna. Orsaken var att pojkarna tog för mycket tid då de ropade på henne hela tiden. Så ville pojkarna ha hjälp fick de ropa. Det var just här det skar sig. Jag bad sällan om hjälp. I beteende var jag mer lik tjejerna. Även om jag skulle säga något så hade jag svårt att formulera det riktigt. Så när jag tänkte att "Det här är orättvist, ska jag straffas för att jag är pojke, jag kommer inte kunna be om hjälp" så sa jag inget.

Kort efter så skulle vi utföra "specialarbeten" som skulle redovisas inför klassen. Bland annat skulle vi bygga modeller av djuren vi skulle prata om vilket inte var något större problem... Men så skulle vi göra en massa annat också. Jag tror också jag missade någon skoldag där hon kan ha gått igenom något men jag minns bara en förvirrad tid då jag läste på allt jag kunde hitta om mitt djur men sedan var det stopp för mig. Vad skulle jag göra med allt detta? Redovisningsdagen närmade sig. Långa stunder satt jag handlingsförlamad medan hon sprang mellan flickorna och de skrikande pojkarna och så till skrikande flickor... Tillbaka till flickorna. Jag fick någon kort stund med hjälp men jag överväldigades av detaljerna i det jag skulle göra så jag tog någon slags genväg. Eftersom skriva var för svårt för mig rent teckniskt (Ja, min handstil var dåååålig) och jag hela tiden drabbades av skrivkramp så kopierade jag texstyckena som jag skulle redovisa. Inte så dålig idé om jag hade haft driftighet nog att träna in dem. Så redovisningen? 

Den är ett fruktansvärt "defining moment". Själva redovisningen var fruktansvärd att genomföra av det uppenbara skälet "prata inför folk" och jag tror jag läste innantill från fotostatkopior. STapplande och stammande. Sedan kom en frågestund o jag svarade så gott jag kunde men inte helt rätt kanske.. Sedan kom det. Den ultimata förnedringen. Utskälld efter noter av läraren inför hela klassen. "DU HAR JU INTE LÄST PÅ!" "DU KAN JU INGET OM DITT ÄMNE!" "DU HAR JU INTE....". Hon fick psykbryt och jag försvann så långt in i mig själv jag bara kunde. Varje redovisning inför grupp därefter var en mardröm för mig ända upp i gymnasiet. Men det var den sista i den klassen iaf.

När jag idag tänker på hela episoden från början med exprimentet fram till redovisningen så blir jag lerg eller argsen. ( Ledsen + Arg )... Det slutade ju inte heller där med skiten. Hade diagnoserna gjorts på den tiden så kanske jag hade fått en annan slags hjälp men det spelar ändå ingen roll. Som lärare skulle hon ha lagt märke till eleverna som individer och inte kön. Dessutom finns det ingen som helst anledning att förnedra någon inför klassen som hon gjorde. Historien om denna lärares negativa inverkan slutar inte där...

Jag kommer inte ihåg något exakt om hennes utbildning som hon faktiskt rentav berättade för oss om men det var något udda med den. Jag kommer ihåg att hon sa namnet på en dansk välgörenhetsorganisation och att de i utbildning hade fått volontärarbeta i uländer. Några år senare minns jag att jag kände igen organisationens namn i en skandal.

Vi är ett rätt stort antal som fått konstaterat att vi har Aspergers Syndrom först i vuxen ålder. Efter att man har fått diagnosen så finns det i huvudsak två sätt att reagera. Lite beroende på hur man dels upplevt sitt liv hittills och vad man har för bild av Aspergers Syndrom.

Vissa blir ledsna. Kanske har man haft det svårt och sörjer att man inte fått någon hjälp innan eller så blir man ledsen för att man är medveten om den något tragiska bild av Asperger som media målar upp. T ex via Stalkers på TV3... Men jag reagerade inte så...

Jag har ju hela min uppväxt märkt att jag haft lite problem med den sociala biten och haft en del egenheter för mig som andra tyckt har varit udda. Ja, mycket sorg har funnits i mitt liv men mycket av den hade mer naturliga förklaringar som en psykopatiskt lagd styvfar... Hur som helst så har jag ofta känt mig något utanför. Det har varit som att det var något udda med mig som precis alla märkte. Eftersom jag umgicks över nätet med en ganska Aspie-tät grupp människor så hade jag fått en ganska nyanserad bild av vad det var. Så för mig har diagnosen i första hand känts som en lättnad.

Jag kallar den lättnaden för "Harry Potter"-syndromet. Tanken går lite som så här:

-YES, DET ÄR INTE MIG DET ÄR FEL PÅ, JAG ÄR TROLLKARL!

Ja, jag vet att det upplevs arrogant men hur har man inte blivit behandlad av medmänniskor pga att man upplevts som udda?

Ibland begår individer hemska brott. Kanske har de drogproblem eller något psykiskt problem. Kanske har de fått ta väldigt många hårda smällar i livet som brutit ner dem. Inget är väll en ursäkt, men media och annat okunnigt folk vill gärna ha enkla förklaringar så står det någonstans att personen har Aspergers Syndrom så hålls det fram med olika krystade teorier om hur det fått personen att begå brottet.

Det finns situationer där någon för att snacka lite bara kläcker ur sig "Hörde du om den där som gjorde ditt o datt, hen har tydligen ASHBERGER" och bredvid sitter någon med Aspergers syndrom utan att det syns men  personen känner sig väldigt nedtryckt för att någon tror att man är farlig om man är Aspie och de bryr sig inte ens om att uttala det ordentligt.

Det är sådana här situationer jag hoppas kommer bli färre om jag med flera berättar öppet om oss själva. Få fler att inte gå på mediabluffen om "VI HAR SANNINGEN, DET ÄR ASPERGER SOM LIGGER BAKOM".

Om ni läser den här lilla texten, skriven av mamman till ett autistiskt barn så förstår ni säkert en av anledningarna till att många tvekar att 1) utreda sig för Asperger och 2) berätta om det för andra. 

http://www.nytimes.com/2012/12/18/opinion/dont-blame-autism-for-newtown.html?_r=3&

Efter mitt och många andras bråk med Stalkers TV3 om den bild de på sin hemsida spred av Aspergers Syndrom tyckte jag att det vore på sin plats att de fick reda på lite om varför det blev sådant liv, så jag tweetade länken till dem.

Det går just nu också en humorshow på turné om ADHD som jag inte sett än, men jag har sett Yvonne köra sitt ståupp-material om ADHD. Det är lite ur det där utifrån-perspektivet.  Så här ligger då min utmaning. En föreställning om Asperger/ADD inifrån. Det är vad jag ska jobba på.

För några år sedan så delade jag ut flygblad för ståuppklubben Glatt humör. Fick en bra plats för detta på en marknad i Värnamo. Jag hade klätt mig i en stil som jag trivdes med och som värmde.

Första två timmarna gick rätt bra. Kl 10-12. Folk såg lite osäkra ut men barn är rätt fördomsfria och en viss grupp av äldre är rätt nyfikna av sig. Men sedan ändrades saker. Folk började gå omvägar eller bara ignorera mig. Det gick liksom inte ens att inleda något med frasen "Hej, ståuppklubben i stan har en show...". Vad hade förändrats? Min klädstil var densamma. Det som förändrats var vilken grupp människor som gick på marknaden. Barnen som gick själva för att de var tillräckligt gamla och de nyfikna äldre hade bytts mot folk i 20-45 års spannet. Det är ju inte så att dessa människor är mindre benägna att ha kul. Däremot så är de mer fördomsfulla än nyfikna. Fördomsfullt kanske men så är det. Så vad var det de såg på stadens gator?

Jo, en kille med sliten hatt, grön sjal, en kofta under en beige-rutig kavaj som var något för stor och med arnvärmare. En  mörkhårig kille med helskägg därtill... De hade helt enkelt beslutat att ignorera mig på 20 meters avstånd redan utan att lyssna, eller kolla på den stora planchen bakom mig... De såg något av det värsta de vet. En tiggande tattare.

Jag gick hem klockan 13:30. Det var hopplöst.

I backspegeln så inser jag att vill jag verkligen nå ut med mitt budskap så får jag tona ner min något punkartistiska bohemstil... Åtminstonde när jag representerar något mer än mig själv.