Hela livet har varit ett kaotiskt missförstånd. För ca 10 år sedan började jag ana varför men det finns så mycket fördommar att jag helt enkelt inte kunde se sanningen. Exempel: När man ska visa upp någon Aspie så är hen alltid något djävulskt udda och hjälplös. Så jag tänkte väl att "så där illa är det inte med mig!" och gick vidare och kämpade med mina problem. Men för tre år sedan började saker hända. Jag träffade någon med Asperger och insåg att vi var väldigt lika. Iofs så hade jag redan ett år innan hälsat på min syster vars dotter har asperger och då tänkt att flickan är ju inte konstig i mina ögon.  

Men i tre år har jag haft en flickvän med Asperger och hela tiden märkt att det är inte fel på oss.  Så i våras tog jag reda på hur man kommer till en neuropsykiatrisk utredning och skickade in en egenremiss. En första intervju i Juni ledde till att de startade utredningen då de såg tydliga Asperger-drag hos mig och i min berättelse. I Augusti-September gjordes utredningen och den 20 September fick jag reda på resultatet.

Det blev solklart Asperger och ADD. Nu förstår jag många saker som hänt under min uppväxt på ett helt annat sätt. Jag har haft tur. Nu går jag vidare i livet.

Jag brukar roa mig med att dra skämt som bara jag förstår på jobbet. Det är något komiskt över hela den situationen som uppstår. Jag frossar i pinsamma situationer kan man säga. 

Det började väll med att jag fick stämpeln UFO när jag sagt något som är fult logiskt men socialt fel. Man kan ju inte låta idioterna hållas bara för att de tror sig vara normala? Nåväl. Det är lite som en hämnd när de beter sig illa. Better de sig däremot som folk och accepterar mig som jag är så anstränger jag mig.  

Så de får höra skämt de förstår. 

I got Asperger 
And I cannot lye
My ADD can't deny!
Squirrel!!!