Det finns gott om tillfällen när folk pekat finger åt mitt håll som den som avviker. Ett tag försökte jag smälta in men gav upp och omfamnade istället allt som är jag. Men jag tänkte bjuda på någon intressant anekdot på ämne.

Jag gick på högstadiet. På bussen hem kom en kille från Umgransele och satte sig bredvid mig. Han såg att jag läste en Larson-tidning varpå han anmärkte:

-Vi normala killar läser Agent X9!

Jag blev chockad. Jag tror till att börja med inte på att ingen av dem läste Larson, men framförallt att han utgav sig för att gentemot mig representera det normala.

Hans ansikte gav sken av att han skulle vara Snoddas och Maurit Paulssons kärleksbarn. Han tillhörde den där gruppen av pojkar som gick runt med en djävligt hjärndöd blick. Hans figur påminde om en lätt överviktig kvinnas, bitchtits och päronrumpa. Inavlad i tredje led antagligen. Enda orsaken till att han inte hängde i de utslagnas gäng var att han spelade som målvakt i Hockylaget.

Nåväl, han måste väl ha anat hur det låg till och tagit chansen att trycka till någon som "alla" såg som udda. Stackars kille. Men nu är det faktiskt så att det var många i hockeylaget som just var gränsfall och av rädsla för att hamna utanför innegängen så tryckte de ner på "erkänt" udda figurer.

 

Blandade karameller

19 juni 2011 19:20

En träffande beskrivning på Umgranselingen, själva typen alltså. Den har man väl mött irl nån gång i (skol)tiden. Är själv lite udda, vilket nog framgår av min blogg...

http://senioren.bloggplatsen.se

Kim Österberg

19 juni 2011 19:53

Skoltiden är en märklig tid när allsköns existenser ska samsas på liten yta. Tyvärr så blir det för många en maktkamp och ett sökande efter någon att känna sig viktigare än.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag ska upp på en ståuppscen igen 3/10. Det känns som det kommer vara ett uppträdande för att känna efter om jag är redo att börja igen. Just nu funderar jag på hur mycket av mitt material från före utbrändheten jag kan fortsätta med. Nu är det bara ...

Jag känner att jag börjar närma mig något. Mig själv. Efter många turer i mitt liv har jag tappat en del av mig själv. Den kreativa sidan. De senaste åren har jag hållit igång den på sparlåga i form av olika pyssel med mera. Hobbies kan vi säga. Inna...

Poetry slam kan vara något för mig. Eller, jag vet inte. Det är i alla fall ett utlopp för min kreativitet. Det är inte särskilt troligt att jag vinner en deltävling ens i SM men jag får iaf stå på en scen och framföra något. Den här, öhm, dikten har...

Funderar på en del saker. Hm. En hel del ändå. Måste sålla. SÅ. Det jag funderar på just nu är den där lilla detaljen med att jag vill börja skriva något.... Skönliterärt typ. Att sätta igång att blogga är en övning i skrivande.   Jag skriver myc...

När jag var runt trettio så funderade jag ibland på om jag skulle kunna jobba på t ex försäkringskassan eller arbetsförmedlingen. Jag kände då att jag troligen inte skulle klara det för jag är en yvig person. Visst trivs jag med givna regler att jobb...