Skrev ett mail med svar på lite frågor som ska användas som underlag för en intervju och en av frågorna var en uppmaning att berätta om sitt livs mest omvälvande upplevelse. Jag visste inte var jag skulle börja. Jag utelämnade skilsmässan och det som ledde fram till den. 

Oj! Vad ska jag välja? När jag var 5-6 år gammal blev min mamma ihop med en marockansk man som vi kan kalla M, förutom ett par adopterade ungar så var hant den första av utländsk härkomst som jag träffade.

(1)När jag gick i ettan blev M utvisad från sverige och min mamma som då var gift med honom åkte med honom över gränsen till Norge där man sökte asyl i sverige på nytt. Med i bagaget var jag och tre av mina systrar. Jag fick lära mig läsa i en Norsk skola och lärde mig att vad vi än sagt för dumt om norrmän så... ...har de troligen förtjänat det. M fick sedan asyl i sverige inom ett år. Då hade jag redan bott i Norge på två campingplatser, två hotell, en lägenhet och ett hus. Och ett par  nätter hade jag mardrömmar om poliser som skulle komma och hämta oss.

(2)(Bodde i Nordvästra Skåne)Under sommarlovet mellan femman och sexan så var M utomlands med min mamma och mina två småsystrar. Jag och syskon nummer sex var hemma och tog hand om huset och medan tiden gick hann mina äldre syskon vara på besök och åka igen. När tiden gick ytterligare så ringde de äldre syskonen och undrade om vi ville flytta med till norrland igen och till vår biologiske far. 

Så började en historia som sedan kom att kallas för kidnappning och vi hade alla en kaotisk tillvaro i lite mer än ett år. Två år till och med. 

Då har jag också utlämnat hur livet var hemma med psykopaten M.

Jag tecknar relativt bra men det är inget man skulle trott om mig som barn. Jag minns hur paniken grep tag om mig när dagisfröken satte oss framför varsin spegel och bad oss att rita av oss. Min kompis, hon ritade upp en sån där symbolbild med ögonsymbol, nässymbol osv, allt medan jag kollade mig i spegeln och såg en tsunami av detaljer välla emot mig. Jag tror jag gav mig i kasst med att rita näsvingar osv...

Jag minns också att jag tyckte det var knepigt att rita människor för jag hängde upp mig på hur benen och så såg ut. För att göra saken värre ritade man nog mest när man gick i söndagsskolan och där skulle ju alla ha fotsida särkar på sig så då slappnade jag av och ritade på det viset. Det ställde visst till det senare.

En pedagog eller barnpsykolog skulle utvärdera min mognad inför hoppet till Förskolan och uppgav bestämt att jag fortfarande ritade huvudfotingar. Jag minns faktiskt den där främmande kvinnan som klev in på dagis och sa åt mig att rita en man. Jag ritade som jag var van vid från söndagskolan, en man med särk ända ner till fötterna. Iofs är jag född sent på året så att jag fick vänta ett år med att gå till förskola skadade nog inte, men att den enda teckningen hade en så viktig del av detta stör mig än idag. 

Jag minns ifrån när jag växte upp att jag alltid tyckte vuxna var förbannat dumma i huvudet för att de talade till mig som ett barn och skulle lägga in sina fördommar om vad barn tycker och tänker i sina tolkningar av vad jag sa och gjorde. 

Såg just en reklambanner föresten. Fettsugning med laser. Någon mer än jag som tänker "I smell bacon!"?

Jag fick en scentid i Kristianstad och passade då på att kolla med arrangören om det fanns tid över till T o S. Ett tag var det osäkert men nu fick de fem minuter vardera. Underbart! 

Så den 7/4 ska ett småländskt gäng sätta sig i bilen och köra till Kristianstad! Det är skönt att inte vara ensam ståuppare i regionen längre. Det är mycket lättare att ta långväga gig om man kan samåka.

Både en och två journalister har frågat om det är så smart av mig att hjälpa andra att börja med ståupp med tanke på eventuell konkurens. Svaret är säkrare än någonsin: Ja, för hjälper man andra så får man hjälp tillbaka. 

Funderar på att borsta av min skäggrutin och blanda in både Beppe wolgers och Kleerup. Teodor ska uppgraderas från vanlig kriminell till Terrorist. Medlem i Nall-Quaida. 

Vaknade upp ur en dröm där en eskimobeduin, altså en kille klädd i sälskinn i sahara, förklarade för någon slags agent att han skulle sluta leta efter en viss person. Ingen i hans organisation hade fört bort personen och absolut inte till grönland. Så där stog de då någonstand i nordafrika när eskimobeduinen föreslog att agenten skulle dunsta inom 5 sekunder annars skulle han bli väldigt död.

Så när granater flyger osv har jag flyttats från en betraktande position i drömmen till att försöka undvika att bli dödad. Just när jag kastat mig i skydd från en granat så landar en annan rakt på mig och jag tänker:

- Jag måste googla vilken som är den största granaten som kastas för hand!

När jag vaknade så började jag söka men har ännu inte fått ett svar. Vi hörs.

När jag började med ståupp så fick jag kämpa med att boka gig, man var ju trots allt nybörjare, och de höga resekostnaderna. 

Så jag gjorde en liten taktiskt reträtt, organiserade lokal klubb och en workshop för intresserade som ville testa ståupp. Planen var lite diffust att jag skulle få mer scentid och få folk att prata ståupp med lokalt som jag eventuellt kan samåka med. 

Där är jag nu. Bokade ju in Hässleholmsgiget och fixade tid till Tito och Sussie. Vi samåkte ner och hade skitkul. 

Nu i dagarna hände det som jag inte hade räknat med, Sussie bokade in oss på en klubb. Starkt jobbat Sussie!

Jag har fått en tid i Kristianstad men det är osäkert om Tito och Sussie får scentid. Annars kan jag stå för hela resan bara de följer med så att vi kan snacka skit i bilen och mingla runt med de andra komikerna på klubben.

Politiskt korrekthet gäller inte zoologin.