När man tecknar en strippserie så kan man låta folk prata om något utanför ramen som sedan syns i sista rutan som kan vara vidare eller en utzoomning. Ja, de behöver inte prata om det men då det syns så blir det helt plötsligt komiskt... Utan att gräva vidare i detta så kan jag bara påpeka att inom skämtteckningar som ju bara sker i en ruta för det mesta så kan man ändå få den här effekten genom att leda läsarens blick så att det som chockerar/förvånar ses sist. 

På en stand up-scen då? Jag funderar lite på det. Det handlar om att fokusera åskådarna. Genom att slita sönder en detalj nästan totalt och sedan gå till en jobbarkompis, peka på en liten luftbubbla och på fullaste allvar fråga om de tror att man kan fixa bubblan så testade jag denna formen idag. Automatiskt så fokuserar den man frågar på just det man pekar på, men ganska snabbt går det upp att det finns ett långt större problem som jag inte verkar bry mig om. Humorgnistan tänds.

...gav mig någon minuts material igår. Jag skriver en text som verkligen ska sälja in Gislaved till besökare. Eller inte. Materialet kommer passa för de som bor i Gislaved och jag funderar på om det går att skriva en variant som går att anpassa efter orter man besöker. 

När jag tänker efter så är det ibland jobbigt att se att komiker gör det. Det gäller mest om det blir för uppenbart. Men det kanske bara jag som känner det så eftersom publiken ofta svarar bra på sådant då de kan känna igen sig i det som sägs. 

Så jag måste fixa en sådan rutin för att se om det funkar för mig. Är jag den typen av komiker?

Jag vet ju redan att jag inte direkt är Callback-typen. Inte ännu.