När jag  och mina syskon träffas brukar det sluta med någon slags improvisation där vanliga samtal spårar ut till  sketchartade resonemang. Så kan det också gå till på mitt jobb. På ståuppscener brukar improvisationen begränsas till att jag innan showen ber publiken skriva ner frågor på lappar. Sedan drar jag frågorna och försöker göra det mesta möjliga av dem.

I fredags körde vi "experten" i Bosebo. När jag tänker efter skulle vi ha kunnat kört den mycket mer. Det blev väldigt bra. Detta och att jag sett mer teatersport-evenemang på FB har ökat suget efter improv i mitt liv. Så jag har sökt information på nätet och även kollat på bokus efter böcker i ämnet.

Den här verkar vara en bra början. http://www.bokus.com/bok/9780826428585/the-improv-handbook/

Korta segment av risktagande improv känns som ett väldigt bra sätt att få med publiken även på en normal ståuppkväll. Glatt Humör lyckades köra det framgångsrikt ett antal gånger. Just min frågelek då.

Jag har hittat det jag vill göra med ståuppandet. Nu ska jag nöta in mitt uttryck och hitta tillfällen där jag kan få jobba på det. En del av detta blir att jag drar igång en scen lokalt igen, det är formen på den som jag allvarligt funderar på. Ren rookie-scen går sådär. Ren ståuppklubb med inträde och ett dragplåster värt inträdet är naturligtvis det som jag ska jobba på. Men det behövs något mer.

Med mina kontakter skulle jag kunna göra någon punktinsatts på mindre ställen med en ståuppkväll. Kanske boka in ett bra namn en kväll på ett värdshus. Kanske be några klubbar från storstäderna komma förbi. Norra Brunn och MACK skulle lätt få en bra miljö på ett ställe jag varit på ofta som gäst. Och om man då kör det som en engångsgrej blir driven på det stort i det samhället.

Sedan har jag ju tankar kring just det här med att ordna en bra miljö för att lokala förmågor ska kunna tas fram och utvecklas. Läs  mina vänner Tito och Sussie och jag samt några som jag vet vill upp på scen. Det finns öppen scen i Gislaved som arrangeras av kommunen. Den har sin charm. Jag skulle vilja ha något liknande i Värnamo som har lika lite fördommar om vad som är fin eller ful kultur.

När jag tänker efter tror jag att KTS skulle kunna besöka fritidsgårdar osv.. Men först ska en liten detalj på plats. Ett eget PA. Allt ovan skulle vara tusen gånger lättare att fixa om man slipper låna/hyra ljudanläggning. Men jag har en aning om att jag kommer fixa den biten snart. 

Sedan ska vi komma ihåg att all komik inte är Ståupp.

Med några skärmdumpar vill jag här demonstrera en app som en aktiv ståuppare kan ha mycket nytta av. Kolla in följande. Jokelist:

Du kan lägga upp en komplett lista med dina skämt och ge dem poäng efter hur bra respons de brukar få etc.

Sedan kan du skriva ner skämten i samma gränssnitt som du kan prata in dem. Som ni ser har jag inte skrivit ner något utan  nöjer mig med att tala in dem. Så nu vet jag att detta tar ca 39 sekunder  att framföra. Detta gör det lättare att bedömma timingen.

Som ni ser går det att hantera olika set listor och göra provinspelningar i övningssyfte.Från samma app kan man hantera gig-kalendern.  

Seriöst så tror jag de flesta kan ha nytta av det här arbetssättet. Mina gamla rutiner ligger utspridda på olika textdokument osv. Det näst bästa jag har för detta är min skrivbordswiki där allt länkar runt så fint. Men iPhonen har jag ju med mig hela tiden.

Vi hade en underbar kväll på Garva i tisdags. Tito och Sussie fick igång det väldigt bra under sina framträdanden. Vi utvecklas allihop. Efter att ha sett Sussies material ett antal gånger så tror jag nu att hon kommer bryta sig ur knoppen och blomma snart. Hon blir självsäkrare. Tito har redan en hel del av den varan. En liten strykning i Sussies Material och en liiten liknelse skulle kunna lyfta henne över till nästa nivå. Tito hade gjort en drastisk ändring i sitt material och den slog ner som en underbar liten kokainbomb.

Mitt egna material då? Jag har testat att möblera om i det för att nå rätt effekt. En jätterolig rutin som jag förra gången testade i slutet av setet flyttade jag tillbaka och lade den rutin som jag ser som min mest magstarka sist. Min teori om att den magstarka rutinen gör det svårt för nästföljande rutiner att nå fram kan sägas vara bekräftad.

Man planerar ju sin setlista efter en ökande intimitet och hmm, kryddning... OCH så ska man ha det roligaste sist så att man lämnar publiken med ett skratt.  Så vad av detta är viktigast? Efter mina snart tre år och 60+ framträdanden har jag då fått att det första är viktigare. Har du bränt publiken med ditt starka material precis innan så spelar det kanske ingen roll hur rolig du är senare. Nu körde jag en slags  ökande galenskap och ångest och sedan i slutet efter allt detta avslutade jag med min enkla catchphrase. "Jag är som IKEA, skruven är inte lös, den fattas!" Ljudupptagningen på min telefon avslöjar att det fungerade väl.

Tito föreslog på vägen hem att jag skulle stryka ett par onödiga rader i min korsfästa-barn-rutin. Han sa inte vilka men jag vet att jag måste jobba mer med den. Och när jag lyssnar på upptagningen så bekräftas det som jag misstänker att han menar. Kors i barnstorlek pga av estettik går inte hela vägen fram. Annars bygger den rutinen mest på en hysterisk leverans som småbarnsföräldrar skrattar igenkännande åt. Fattar inte varför själv. Men barn är rätt jobbiga tydligen.

Min nya scenperson, min stil, börjar nu komma fram allt mer, jag måste öva mer på att kicka igång den innan scenen dör. Jag vill likna stilen med "En bruten mans bekännelser". Jag funderar på att döpa den delen av mig till något... Fucked-up-Kim. Eller Fucked-Up-Kid.

När jag klev av scenen i tisdags var jag rätt svettig. Det var ett energiutbrott.

Jag har nu fått  hem och börjat plöja mina böcker. 100 sidor in i Mock stars så kan jag bara säga att jag inte är besviken. Den ger en del inspiration för svenska ståuppkomiker. Inspiration till idéer som kan skapa mer scentid och utveckla komiker som avviker lite mer från den stora huvudfåran av ståupp i sverige.

Ibland måste du ta på dig skygglappar. Inte för att lura dig själv utan för att inte låta dig luras. Vad är det jag pratar om? Något. Jo, om du arbetar dig fram över ett fällt och ser någon ta sig fram med lätthet. Då kan du bli modfälld av att det går trögare för dig. Du kanske tror att du är dålig på det du gör. Men så behöver det inte vara. Du kan vara väldigt bra på att jobba dig fram över fältet men den andre har en kortare sträcka som dessutom är lättarbetad.

Du står där i djup lera och känner dig lite ledsen, medan du egentligen ska ta sikte på andra sidan fältet och jobba framåt. Så stirra dig inte blind på att det går bättre för någon annan. Koncentrera dig på det som går bra för dig och ta de steg du behöver för att komma över fältet utan att bry dig hur den andre klarar av det. För hans arbetsmetoder kanske är helt värdelösa i din del av fältet. På med skygglappar och ta sikte framåt.

Har jag varit flummig nog?

Inga skratt inget gage. Enkelt. Jag ska nu lägga ut om min tanke kring detta.

Som Babben Larsson säger i artikeln på Aftonbladet.Jag utnyttjar citaträtten till max och klipper in:

"– Det är ett jättebra förslag. Men man måste få något år på sig att lära sig hantverket. Det händer dock att även vi som hållit på länge bombar, säger hon."

På mina tre år har jag lärt en hel del om hur man underhåller en publik. Många gånger har jag gjort det på egen hand utan stöd från andra komiker och en del gånger under svåra förhållanden. Förutom att jag anser att jag är så pass rutinerad nu att jag vågar och kan ge skrattgaranti så tänker jag på ett av mina sämsta framträdanden.

Talang2011. Det finns mycket bakom att det gick som det gick där som tv-tittarna inte ser och dessutom fick jag skratt även om den biten var bortklippt.  Men klippet från programet ligger därute på youtube om någon skulle få för sig att googla mitt namn innan de bestämmer sig för att boka. Så hur ska de våga om de inte t ex sett mig  i något annat sammanhang? 

Det skickar ju ett budskap om att jag är säker på att jag är bättre än så om jag ger skrattgaranti.

Så nu kan ni slappna av, ni vågar boka mig till er firmafest. Blir det inte skratta av så tar jag inte betalt. Jag lovar.

Varje dag gör jag något litet som är ett steg framåt mot mina mål. Ja, plural. Jag har några saker jag vill uppnå till våren. Några var för sig små mål som tillsammans är något större. Och de är bara delmål. Men så är det när man har en dröm.

Minns för många år sedan att jag såg ett program från USA, kan ha varit Rickie Lake eller något sådant. Det handlade om folk som sa sig ha en dröm om att bli artister- Sångerskor mest. Något som där och då sållade agnarna från vetet var "Om du har en dröm så jobbar du mot den, du vaknar inte bara upp en dag och blir det du vill bli.". Det finns de som säger sig ha en dröm om att bli artist men bara går till auditions. Sedan finns det de som har en dröm och gör allt möjligt som har med det att göra. Som kämpar. Sjunger där de får chansen. Lär sig ett instrument och spelar på gator. Skriver låtar osv. Väldigt få av de som verkligen blir artister tillhör den första gruppen. För de i den senare gruppen har varit artister från dag ett.

Från mjukvaruvärlden hämtar jag inspiration från opensource-rörelsen. Om du har svårt att få med dina bidrag i projektet så knoppa av eller starta ett eget från grunden. Settling in the noosphere!

För övrigt. Grattis till er som förstår det här inlägget. I love y'all!

MVH