Den 1 Februari är en fredag. Då tänkte jag fira 4 år på vägarna. Detta med en lite show. I mellandagarna kommer jag undersöka var den kan hållas och om någon mer vill vara med och uppträda. Jag skulle gärna göra det i formen att jag supportar åt en huvudakt... Hm... Vet ni vad? Var den bör hållas är inte något stort frågetecken.

Jag ska kolla läget med lite folk och återkommer. På något sätt kommer showen hållas i Bredaryd.

God Jul på er alla

Det finns många sätt att få dåligt rykte så här har jag ett par råd om avbokning för rookies som kör tryoutklubbar.

Boka inte in dig om du inte verkligen tänkt uppträda. Boka av i rimlig tid. Gärna en vecka i förväg. Om något oväntat inträffar så ring upp och säg det till klubbarrangören.

Jag har fått känslan av att vissa som bor och verkar i klubbtäta områden bokar in sig för att sedan gå om de känner för det. För mig som måste ta ledigt, resa långt osv för att komma till klubbar känns det som ett hån. Vissa verkar dessutom göra detta i stor skala. DVS boka upp sig på massor av spottar och på olika klubbar för att sedan bara glida in när det passar dem. Detta ser jag som ful konkurens på två sätt.

Du blockerar spottar och scenminutrar för kollegor. Genom att konstant boka upp tider på en klubb som du sedan inte levererar så får klubben sämre möjligheter att skapa bra kvällar.

Nu är det ju så här att en klubbarrangör kan ju sluta ge dig tider om du inte går att lita på men det är ju bara halva biten. För dina kollegor som framträder på kvällen du inte dyker upp får en signal om ifall du är att lita på.

Detta är något de tar med sig. Kanske när de arrangerar egna klubbar. Visst, du kanske är plikttrognare om du uppträder mot pengar men vågar man ta risken?

Om ni går till Tidbloms nu på fredag och hoppas på ståupp så var den redan förra fredagen. Jag hade rått arrangören att ge Tito och Sussie en sjuminuter-spot baserat på att de har kört längre set lokalt. Senast jag var där bad jag om en 8-minuterspot själv och den här gången siktade jag på en niominuters. Det gick vägen för oss alla tre och vi är välkomna till våren igen. Nästa gång kommer jag nog att sikta på samma tid men passa på att testa annat material på göterborgspubliken.

Apropå Tito och Sussie så sa jag i bilen att iom att jag pushat för att de ska få sju minuter så hade ju jag satt lite av min heder på spel så de fick ju tagga upp och göra sitt bästa. Det är som någon uttryckte det en hård press att uppträda under de omständigheterna men de tog det bra och körde hårt. Vilket ökade trycket på mig själv... Och jag tror själv att jag satte det som väntat. Fasade in nytt material som testats lokalt också.

Kampen mellan Göteborg och Småland då? Brendan som debuterade på ståuppscenen den kvällen uttryckte när jag som sista smålänning körde att  segern nog gick till småland. Tito och Sussie kom på att vi vann eftersom vi ju fick gratis mat. Ja, se smålänningar.

Vi hade en underbar kväll på Garva i tisdags. Tito och Sussie fick igång det väldigt bra under sina framträdanden. Vi utvecklas allihop. Efter att ha sett Sussies material ett antal gånger så tror jag nu att hon kommer bryta sig ur knoppen och blomma snart. Hon blir självsäkrare. Tito har redan en hel del av den varan. En liten strykning i Sussies Material och en liiten liknelse skulle kunna lyfta henne över till nästa nivå. Tito hade gjort en drastisk ändring i sitt material och den slog ner som en underbar liten kokainbomb.

Mitt egna material då? Jag har testat att möblera om i det för att nå rätt effekt. En jätterolig rutin som jag förra gången testade i slutet av setet flyttade jag tillbaka och lade den rutin som jag ser som min mest magstarka sist. Min teori om att den magstarka rutinen gör det svårt för nästföljande rutiner att nå fram kan sägas vara bekräftad.

Man planerar ju sin setlista efter en ökande intimitet och hmm, kryddning... OCH så ska man ha det roligaste sist så att man lämnar publiken med ett skratt.  Så vad av detta är viktigast? Efter mina snart tre år och 60+ framträdanden har jag då fått att det första är viktigare. Har du bränt publiken med ditt starka material precis innan så spelar det kanske ingen roll hur rolig du är senare. Nu körde jag en slags  ökande galenskap och ångest och sedan i slutet efter allt detta avslutade jag med min enkla catchphrase. "Jag är som IKEA, skruven är inte lös, den fattas!" Ljudupptagningen på min telefon avslöjar att det fungerade väl.

Tito föreslog på vägen hem att jag skulle stryka ett par onödiga rader i min korsfästa-barn-rutin. Han sa inte vilka men jag vet att jag måste jobba mer med den. Och när jag lyssnar på upptagningen så bekräftas det som jag misstänker att han menar. Kors i barnstorlek pga av estettik går inte hela vägen fram. Annars bygger den rutinen mest på en hysterisk leverans som småbarnsföräldrar skrattar igenkännande åt. Fattar inte varför själv. Men barn är rätt jobbiga tydligen.

Min nya scenperson, min stil, börjar nu komma fram allt mer, jag måste öva mer på att kicka igång den innan scenen dör. Jag vill likna stilen med "En bruten mans bekännelser". Jag funderar på att döpa den delen av mig till något... Fucked-up-Kim. Eller Fucked-Up-Kid.

När jag klev av scenen i tisdags var jag rätt svettig. Det var ett energiutbrott.

Ibland måste du ta på dig skygglappar. Inte för att lura dig själv utan för att inte låta dig luras. Vad är det jag pratar om? Något. Jo, om du arbetar dig fram över ett fällt och ser någon ta sig fram med lätthet. Då kan du bli modfälld av att det går trögare för dig. Du kanske tror att du är dålig på det du gör. Men så behöver det inte vara. Du kan vara väldigt bra på att jobba dig fram över fältet men den andre har en kortare sträcka som dessutom är lättarbetad.

Du står där i djup lera och känner dig lite ledsen, medan du egentligen ska ta sikte på andra sidan fältet och jobba framåt. Så stirra dig inte blind på att det går bättre för någon annan. Koncentrera dig på det som går bra för dig och ta de steg du behöver för att komma över fältet utan att bry dig hur den andre klarar av det. För hans arbetsmetoder kanske är helt värdelösa i din del av fältet. På med skygglappar och ta sikte framåt.

Har jag varit flummig nog?

Inga skratt inget gage. Enkelt. Jag ska nu lägga ut om min tanke kring detta.

Som Babben Larsson säger i artikeln på Aftonbladet.Jag utnyttjar citaträtten till max och klipper in:

"– Det är ett jättebra förslag. Men man måste få något år på sig att lära sig hantverket. Det händer dock att även vi som hållit på länge bombar, säger hon."

På mina tre år har jag lärt en hel del om hur man underhåller en publik. Många gånger har jag gjort det på egen hand utan stöd från andra komiker och en del gånger under svåra förhållanden. Förutom att jag anser att jag är så pass rutinerad nu att jag vågar och kan ge skrattgaranti så tänker jag på ett av mina sämsta framträdanden.

Talang2011. Det finns mycket bakom att det gick som det gick där som tv-tittarna inte ser och dessutom fick jag skratt även om den biten var bortklippt.  Men klippet från programet ligger därute på youtube om någon skulle få för sig att googla mitt namn innan de bestämmer sig för att boka. Så hur ska de våga om de inte t ex sett mig  i något annat sammanhang? 

Det skickar ju ett budskap om att jag är säker på att jag är bättre än så om jag ger skrattgaranti.

Så nu kan ni slappna av, ni vågar boka mig till er firmafest. Blir det inte skratta av så tar jag inte betalt. Jag lovar.

Kommer ni ihåg ett inlägg där jag skrev om att man kan driva en framgångsrik ståuppklubb genom att bara varva två bra namn?

Nu såg jag följande där en av supportkomikerna som de kört dessa gånger berättade att han blivit bokad till... Just det:

De har hittat ett vinnande koncept. Ha så kul!

Efter Wahlbecks traditionsenliga årliga diss av sveriges ståuppscen förra veckan och påföljande medhåll från flashbacktroll som aldrig ser live-ståupp utan tror att ståuppsverige består av manusläsarna ifrån Parlamentet, så halkade diskussionen på twitter in på vem som får kalla sig ståuppkomiker.

Vad jag lärt mig innan så bör man vänta till man börjar få betalt för att göra det. Innan dess är man nog bara komiker i vardande. Det är en rätt vanlig formulering att man ska fått betalt för att ståuppa för att få kalla sig ståuppkomiker.

En annan och kanske mer meningsfull formulering är att man ska ha tokbomba 40 gånger innan man får kalla sig ståuppkomiker. Varför tycker jag den formuleringen är mer meningsfull? Jo, om du fortfarande kämpar på efter alla dessa gånger så har du en obotlig drift att ställa dig inför folk och underhålla dessa. Dessutom så lär sig de flesta faktiskt något meningsfullt av att bomba.

En annan reflektion jag själv gjort är att det finns knappast någon riktigt hängiven ståuppkomiker som inte har framträtt under riktigt dåliga förhållanden. Alltså, man har inte undvikit en svår ståuppsituation därför att man tycker att erfarenheten är nyttigare än att bara framträda där det är lätt att få skratt.

Jag kallar mig ståuppkomiker. Har fått betalt och de gångerna fick publiken valuta för pengarna. Över femtio gånger har jag framträtt under alla möjliga förhållanden. Ett antal gånger har jag tokbombat.

Fast jag funderar på om jag inte ändå skulle våga mig på skrattgarantin som PW pratade om.