Hm. Jag är 43 år gammal men ingen expert på kärlek. Är du yngre och känner dig förvirrad i fallet kärlek kan jag bara beklaga, det blir inte lättare. MEN!!!!

Det jag vet är att om du behandlar någon med respekt bör du få respekt tillbaka och hundar ger tio gånger mer tillbaka. Så är ren och skär kärlek din grej? Skaffa hund.

Hjördis har varit med mig sedan hösten 2017. Hon är en American bully men hon vet inte riktigt om det själv. Hon tror hon är en liten hund. Vi har en husse-hund-relation som bygger mycket på att vi tar hand om varandra. Jag var utbränd en lång period och hon var väldigt noga med att påpeka för husse när det var dags att vila.  Hunden vänjer sig vid dina rutiner och läser även av dig bättre än vad du själv gör. Är du uppmärksam på din hund blir du väldigt medveten om dig själv.

Man pratar om dressyr och träning men projektet att ha hund är så långt gående att det är en relation som utvecklas och förändras. Hjördis har inte alltid varit helt lätt men hon har haft en grundläggande trygget och ett lugn som jag arbetat på att behålla genom att hålla mig själv lugn i interaktionen med henne. Så här: Det är ingen enkel linje från punkt a till punkt b, det är som en resa som ibland tar en på avvägar. 

På dagens APT kom frågan om arbetsglädje upp och varför den var så låg nu. Vi använder Healtwatch där medarbetare får självskatta sitt mående med mera och om tillräckligt många svarat en vecka får cheferna en avidentifierad statistik. Så.. Ja. Just nu ligger vi inte på grönt. Orsaken kan inte pekas ut ens med ett krokigt finger.

För att ens kunna närma oss ett svar på frågan "Varför är arbetsglädjen så låg", utan risk att frågan biter huvudet av oss så måste vi undersöka vad arbetsglädje består av. För detta ändamål har jag spänt fast en arbetsglädje på arbetsbänken och tänker nu sprätta upp den lilla rackaren för att se vad vi hittar där inne.

Det första jag hittar är arbetsbelastning. När arbetsbelastningen är hög kan man ha svårt att stanna upp och se det utförda arbetet och känna tillfredsställelse. Man kanske inte ens hinner göra allt jobbet och känner sig besviken på sig själv eller på situationen. Arbetsbelastning i sig handlar inte enbart om mängden arbete utan även om typen av arbete. Har du all kompetens och vana att göra det? Har du fått tydliga rutiner som fungerar?

IT. Nej... Inte boken av Stefan Kung med barnsex. Jag pratar informationsteknologi. Det är det nya heta har jag hört... CD-ROM kommer förändra världen. liksom Röksignaler. Ja. Ni anar vartåt jag är på väg. De system vi använder för att utföra vårt arbete har en stor tendens att krångla. En del av det är ett databassystem från ca 1995 och en annan del är nyutvecklade webbappar som kraschar bara för att fördriva sin deprimerande existens. Alltså. Kan du inte göra ditt arbete, hur ska du kunna känna arbetsglädje?

Kollegor. Ja. Kollegor. En grupp märkliga människor som råkar befinna sig i samma organisation som du och har åsikter. Just nu jobbar vi hemifrån så det enda man hör från kollegor är deras klagomål på hur man utför sina arbetsuppgifter och inte deras klagomål på allt olämpligt man sagt i fikarummet. Snacka om downer. Halva arbetsglädjen är ju att retas!

Kontakt... Kontakt med de människor du jobbar med. Just nu hinner vi inte ha någon kontakt med någon. Ja. Jag jobbar med människor. Hinner man prata med dem är det ett plus. Just nu är vi i situationen att vi hinner inte med att ha djupare samtal med sökande eller arbetsgivare och vi får inte träffas i verkliga livet.  Vilket är tufft för mig som har svårt för att prata i telefon och tycker det är roligt att se människor. Det är lättare att driva med människor och få dem att skratta när du ser dem.

Tyvär måste jag avrunda här. Det finns flera dimensioner av arbetsglädje men just nu orkar jag inte ta alla delar men om du läst detta så förstår du kanske vad det är jag rotar igenom och får egna tankar om vad arbetsglädje är.

Det har varit motigt att göra saker. Jag har flyttat till ny lägenhet och fram till nu har jag bara orkat jobbet och att emellanåt försöka få ordning på mitt liv. Det är en pågående process i mitt fall men den har verkligen varit tung det senaste halvåret. När man bara jobbar och sedan sköter det minimala som behövs för att hemmet ska vara framkomligt då lever man inte, man bara överlever. Existerar.

Så nu vill jag komma igång med att skapa igen. Skriva blir ju då ett steg i processen för att väcka de slumrande kanalerna i huvudet. Så bloggen får nog några inlägg.

Just nu går jag mycket systematiskt fram. Skapat en någorlunda fri arbetsyta på mitt skrivbord och tagit fram mina ritverktyg. För att ha ett mål med tecknandet av mina figurer samlar jag ihop idéer i anteckningssystemet Joplin som jag har både på telefon och på min arbetsstation. Där är jag just nu.

När jag producerade som mest skämtteckningar och serien  I heart Power så hade jag ett arbetsflöde med flera stationer.  Idéer -> skisser -> Teckning/färgläggning -> Publicering.

Andra saker jag gjort är ju en kortpodd om små fakta mm som jag tyckte var intressanta.  För tillfället är jag öppen för det också. Grunden läggs i Joplin just nu.

Ok, jag gjorde ett par tester innan jag blev utbränd och kom fram till då ( med mina diagnoser i bakgrunden) att jag redan räknades som hjärntrött i jämförelse med normen. Så en utbrändhet, utmattningsdepression, påverkar mig rätt mycket.

Nu har jag jobbat mig tillbaka sedan 2017. Efter att ha sett en del andra i liknande situation genom jobbet har jag anat problematiken bara innan. Det har varit en uppförsbacke och jag är inte säker på att den är över ännu. Krönet är långt borta eller obefintligt.

Men i söndags hade jag en ovanlig dag. Jag kände mig vaken och fick saker gjorda. Det är svårt att sätta fingret på när jag upplevde det senast. iom skillsmässa och allt det för med sig så har jag haft ett stort bakslag också. Det som förvånade mig var nu att denna upplevelse fortsatte på måndagen och tisdagen. (i dag.)

Du lär dig snabbt att inte lita på dig själv i detta läge och mycket riktigt, idag upplevde jag att jag glömde ord mm. En signal om att hjärnan var trött. Det svåra i det här läget är att jag kände mig vaken. Naturligtvis försöker jag hitta en förklaring.

Det kan vara så att när jag upplevde vakenhet och energi så var det verkligt, en stor del av min hjärna hängde med, men någon del är inte med ännu. Den delen drog i nödbromsen.

Så eftermiddagen har jag tagit det lugnt i arbetet och på fritiden för att inte ramla tillbaka flera steg. Det är ingen skön upplevelse att behöva anstränga sig för att lägga ihop 1+1 eller att bli förvirrad bara för att man håller inköpslistan upp och ner. Komisk men inte skön.

Det som pekar på en positivare utveckling än jag vågar hoppas på är det faktum att jag just nu sitter här och skriver den här texten. Fundera gärna på det min vän. Jag har en diagnos på autismspektrumet och kan berätta om tider jag inte fungerat som jag gör nu. Utbrändhet är ännu en sak jag kan berätta om när jag orkar. 

Om du funderat färdigt nu så har du nog också tänkt samma sak som jag. Hur många det är som har dessa upplevelser men inte ork eller förmåga att delge omvärlden om hur det är. Så vi som vacklar vid den gränsen måste ta hand om oss, inte bara för oss själva, utan även för att kunna orka sprida vårt vittnesmål.

Min hjärna ser jag som en gåva till mig när den kommer igång och gör det den ska. Tar jag hand omd en kan det vara en bra sak för flera andra.

Men just nu måste jag undersöka den upplevelse jag har haft av energi och vakenhet. Det kan vara något att ta vara på. Vad är det för omständigheter som krävs för att jag ska fungera så här bra?

Sedan kommer tankarna på alla de jag har mött i mitt arbete. Råden jag har gett och frågan, följer jag dem själv? Accepterar jag den jag är nu? Jämför jag mina prestationer med en rimlig standard? HUR SKA JAG FÅ RIMLIGA SVAR PÅ DESSA FRÅGOR NÄR JAG DUBBELARBETAR SOM MIN EGEN COACH?

Livet är fullt av frågor. Som: Vem fan är du/jag att döma?

Eller vad är energi och vakenhet egentligen? Ta inget för givet.

Jag har börjat gå nattvandring. Det är för samhället en viktig insats för det ökar antalet nyktra vuxna ute, men det jag tänker beskriva är fördelarna för dig som individ.

Du får motion. Man promenerar långa sträckor i ett tempo som faktiskt värmer upp i jämförelse med att gå ut med lilla slöa hunden. Din stegräknare kommer märka detta. Jag kan säga att trots att jag bara gjort detta en dag i veckan i fyra veckor så har min våg märkt det också.

Du får träffa människor. De andra dom nattvandrar med dig och de människor ni möter. I min grupp är det några ständiga deltagare som på olika sätt är engagerade i samhället och några andra intressanta personer. Ska man gå runt tillsammans några timmar så blir det naturligt en del prat.

Du lär dig om din ort. Man går runt och ser samhället på ett annat sätt än när man är ute på en shoppingrunda. Om du hamnar i en liknande grupp som jag så har du folk med lokalkännedom som hela tiden berättar om det man passerar. Du får samtalsämnen för framtida bruk. T ex så vet jag nu vilket som är stadens snedaste hus. Vilka affärer som har funnits och vad dom är på gång.

Summa summarum. Har du flyttat till ny ort är det ett sätt att bli mer lokal och mindre främmande för området runtom dig.

Just nu väntar jag på att se om jag blir avstängd från facebook. Mitt konto är varnat efter att jag delat bilder av katolska präster med antydningar om pedofili. Tydligen var det hets mot folkgrupp och inte kritik av ett mentalt stört system som systematiskt skyddar sexförbrytare.

Nu på morgonen hoppade jag in i en kommentarstråd om vaccinering. En kille skrev något som kan tolkas som att det var synd om vaccinmotståndarna och hävdade sedan att det inte var det han skrev. Så jag påpekade att det var det han skrivit. Hans omedelbara reaktion var att kalla mig analfabet, så, tja, jag gav igen genom att jämföra honom med landet Elbonien i Dilbert som myntade begreppet "skriva är lätt, någon dag hoppas vi kunna läsa".

Han svarade att han tröttnat på mig och att jag borde skaffa vänner. Min invändning på detta var att han kanske inte borde kalla personer för analfabeter och frågade om det blev för hög nivå för honom när jag citerade Dilbert.

Inlägget ligger i en grupp för personer med Aspegers Syndrom... Som han stavar asbergers.  Som ni säkert förstår är det svårt med humor i den gruppen och tråden var i övrigt infekterad så anmälningar av kommentarer är att vänta.

Det är här "Facebook Jail" kommer in. De släpper igenom en hel del uppenbar rasism men klämmer åt slumpmässigt där man minst anar det. När man väl blivit anmäld är det väldigt svårt att försvara sig. Jag har invänt mot flera sådana anmälningar där kontexten gått förlorad och ett tvetydigt inlägg tolkas ensidigt som det värsta. Det går bara överklaga en eller två gånger och sedan är det stopp. Det kan vara ett blogginlägg i sig. De misstolkade inläggen som anmälts och bestraffats.

För 10 år sedan blev jag avstängd i 36 timmar. Då lärde jag mig inget av vad jag gjort förutom att man inte bör ha viktiga diskussioner enbart i Messenger utan backup-lösning. För ett något för grovt skämt missade jag en bokning. Så det är läxan.

Ha backup-lösning för kommunikation om du är väldigt aktiv på facebook för facebook har inga skyldigheter mot dig. De har bara skyldigheter gentemot sina annonsörer och gapiga grupperingar.

Annonser är en intressant sak. Postade länk till en hemsida jag drev. När jag testade länken såg jag att Facebook-appen öppnade i egen webbläsare och ersatte annonserna med sina egna. DVS Det som skulle kunnat ge mig ett par ören kapades och annonsintäckterna gick till facebook. Undrar om de fortfarande gör det eller om de fick på pälsen?

Jag vill knappt tänka på hur jag levt de senaste 10 åren. Vissa perioder har jag fått äta för högst 100 kr i veckan. Ni anar inte hur mycket linsgryta jag lagat under dessa perioder. Det som svider i sammanhanget är att jag alltid haft jobb med bra lön, men aldrig fått behålla något själv. Överlag så har jag skött ekonomin rätt väl men naturligtvis gjort en del misstag, men det får bli andra inlägg om dessa för hur hamnade jag här?

Det började med att jag var gift. Hon hade inget jobb och fick inga pengar från något håll. Så vi levde på min lön. Jag är osäker kring hur det började med att jag tog lån. Minns att det troligen var ett litet lån för bosättning mm. Sedan fick jag stå för konton hos postorderföretag och där någonstans började hon oroa sig för vad som skulle hända om hunden blev sjuk osv. Så vi lånade till en buffert. Den försvann, tog nytt lån. Det är lite mer komplext men ni anar hur det gick till iaf.

Några gånger kom jag hem till färdigifyllda låneansökningar som hon krävde att jag skulle skriva under. Jag kommer ihåg en gång när jag försökte säga stopp och hon trakasserade mig tills jag gick med på att skriva under en sista gång.

Vi var gifta i 10 år. Någon gång lyckades hon jobba så pass mycket att vi kunde samla lån där hon var medlåntagare. För hon ville hjälpa mig att betala tillbaka skulderna.

Jag kommer inte riktigt ihåg hur ekonomin såg ut sista året men noterar att ville hon göra något fanns det sätt att vända på slantarna. Hon hade stenhård kontroll över vår ekonomi. Varje gång jag försökte ta kontroll med ordentlig månadsbudget så var hon på mig och påpekade brister tills jag gav upp. Det var egentligen inga brister, hon trodde att jag skulle bli för oberoende av henne om jag skötte allt.

Det som fick mig att begära skilsmässa var otrohet. Då hon knappt kunde få egen lägenhet så flyttade jag ut. Av någon anledning fick jag inte med mig så mycket så jag fick köpa ny säng osv. Dumt gjort.

I efterhand säger hon många konstiga saker som att hon medvetet var otrogen så att jag skulle lämna henne, så jag själv skulle kunna skuldsanera utan att hon skulle lida av detta. Sedan började hon säga att jag borde inte ha tagit lånen. Hon beskrev det som att hon var maktlös medan jag tog lån efter lån.

Det var då 9 år sedan. I år blir två stora skulder slutbetalda och jag kan kanske börja leva så som jag borde kunnat innan. Jag ska dock försöka driva in hennes del av de gemensamma lånen vilket kommer bli ett herrans liv. Hon har fortfarande inget jobb, inga inkomster, vilket gör att det enda som händer är att jag får dokumenterat att skulden hon har de facto finns kvar även om lånen är betalda. Hennes nuvarande sambo hade ett hotfullt beteende mot mig när vi stötte på varandra ute på samhället. Det beteendet kan bli värre, men ska verkligen vem som är mest trakasserande styra vad som är rätt?

Ironiskt nog så hotar de med att stämma mig för trakasserier för att jag påminde henne om skulderna. De har också planer på att skicka mig en faktura på 550000 för en massa saker. Jag har mina åsikter om den saken men det blir ett annat inlägg.

Nåväl, jag har tagit reda på vad som gäller och kommer följa den juridiskt korrekta formen i fortsättningen av detta.

Sedan blir jag fascinerad av hur hon svarar när jag nämner att jag har levt UNDER existensminimum i flera år för att betala av lånen. Det har tydligen hon också, även när hon gick på socialbidrag.