Man får inget riktigt svar på den frågan i filmen. Kanske förekom så många som 4 kramar. Om någon recensent ger filmen dåligt betyg kan det vara därför. Jag tycker filmen har sin plats. Den borde ses av alla. Till exempel de som oroar sig för att få ett LSS-boende till granne.

FIlmen visar väldigt mycket som visar hur det är för många som samhället verkar vilja skyffla undan till ett slutförvar för att många inte förstår att man är en människa i första hand. Under intervju-avsnitten som ligger inbäddade i handlingen får man faktiskt se skådespelarna berätta om sin verklighet. Det är inte skrivet manus som skulle ha gett Mobbar-Mange  chansen att säga "Så där är det väll inte? De skrev så i manus så jag ska tro att det där miffot har känslor", utan verkliga händelser och känslor som beskrivs. Ramhistorien i filmen om vänskap o kärlek fungerar bra som en transportör för att folk ska kunna se filmen i underhållningssyfte och ändå få ta del av kärnbudskapet att "Vi är också människor".

Jag och min flickvän såg filmen ikväll. Som två Aspies som vill se att det finns hopp för att gemene man ska bli lite mer öppen för att ett handikapp inte är något att vara rädd för. Glada Hudik-teatern levererade.