Jag har fått fundera på den frågan ett par gånger. Vad förändrades egentligen iom att jag fick diagnosen på papper?

För min egen del ökade min självkänsla då jag inte längre "bara var konstig"  utan kan sätta mer konkreta beskrivningar på vad jag har problem med och att jag inte är ensam. För mig kom aldrig aspergerdiagnosen som en överraskning utan den var rätt väntad. Jag hade undersökt många alternativ innan och var rätt säker på att jag är Aspie. Vad som behövdes var bara den lilla formaliteten att kunna säga det. Så är det inte för alla.

Men vad har förändrats? En sak har förändrats till det sämre. Nu omfattas jag av alla fördommar och den snedvridna bilden som finns utav AS. Men det är just det som var en bra sak också. Nu kan jag med självförtroende och den insattes rätt hjälpa till att förbättra de här sakerna. Varför gör jag detta?

Därför att det finns en yngre generation i min närhet som allt tydligare har svårt att få rätt hjälp. Hur jag klarade mig så här länge kan man undra, jag har en aning men inget jag utvecklar just nu. Poängen är att jag vet om barn som fått diagnosen och nästan stämplats som misslyckanden enbart på grund av detta. Det finns barn som tydligt är autistiska men som inte får rätt hjälp. Till viss del för att "ingen annan i familjen har ju det" och ja, en del okunskap.  Fördomar om diagnosen gör att den räknas bort utan vidare pga dessa fördomar.  Under tiden kan ett barn bli väldigt skadat för att vissa personer säger till det att det är fel på det och i vissa fall är det en kommun som säger det genom att utan vidare undersökning placera barnet i särskola.

Problemet är inte särskolan i sig. Alla barn borde gå i särskola lite då och då. Om inget annat så för att få se andra människor för vad de är, människor och inte möbler.  Problemet är att särskolan kanske inte fungerar väl för barn som egentligen klarar "normal" skolgång men bara blir skyfflad till särskolan med hänvisning till "det är något fel på dig, men vi tänker inte ta reda på vad!".  Särskilt om det påverkar deras möjligheter till vidare studier.

Så jag visste att jag endera dagen kanske skulle hamna i en utredningssituation om jag går in i väggen då jag kände hur jag fungerade men valde att förekomma för att 1) Kunna undvika den krisen 2) vara ett exempel åt mina släktingar så att det blir lättare att söka bakgrunder och förklaringar till "problem" snarare än att skambelägga.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag ska upp på en ståuppscen igen 3/10. Det känns som det kommer vara ett uppträdande för att känna efter om jag är redo att börja igen. Just nu funderar jag på hur mycket av mitt material från före utbrändheten jag kan fortsätta med. Nu är det bara ...

Jag känner att jag börjar närma mig något. Mig själv. Efter många turer i mitt liv har jag tappat en del av mig själv. Den kreativa sidan. De senaste åren har jag hållit igång den på sparlåga i form av olika pyssel med mera. Hobbies kan vi säga. Inna...

Poetry slam kan vara något för mig. Eller, jag vet inte. Det är i alla fall ett utlopp för min kreativitet. Det är inte särskilt troligt att jag vinner en deltävling ens i SM men jag får iaf stå på en scen och framföra något. Den här, öhm, dikten har...

Funderar på en del saker. Hm. En hel del ändå. Måste sålla. SÅ. Det jag funderar på just nu är den där lilla detaljen med att jag vill börja skriva något.... Skönliterärt typ. Att sätta igång att blogga är en övning i skrivande.   Jag skriver myc...

När jag var runt trettio så funderade jag ibland på om jag skulle kunna jobba på t ex försäkringskassan eller arbetsförmedlingen. Jag kände då att jag troligen inte skulle klara det för jag är en yvig person. Visst trivs jag med givna regler att jobb...