Jag har fått fundera på den frågan ett par gånger. Vad förändrades egentligen iom att jag fick diagnosen på papper?

För min egen del ökade min självkänsla då jag inte längre "bara var konstig"  utan kan sätta mer konkreta beskrivningar på vad jag har problem med och att jag inte är ensam. För mig kom aldrig aspergerdiagnosen som en överraskning utan den var rätt väntad. Jag hade undersökt många alternativ innan och var rätt säker på att jag är Aspie. Vad som behövdes var bara den lilla formaliteten att kunna säga det. Så är det inte för alla.

Men vad har förändrats? En sak har förändrats till det sämre. Nu omfattas jag av alla fördommar och den snedvridna bilden som finns utav AS. Men det är just det som var en bra sak också. Nu kan jag med självförtroende och den insattes rätt hjälpa till att förbättra de här sakerna. Varför gör jag detta?

Därför att det finns en yngre generation i min närhet som allt tydligare har svårt att få rätt hjälp. Hur jag klarade mig så här länge kan man undra, jag har en aning men inget jag utvecklar just nu. Poängen är att jag vet om barn som fått diagnosen och nästan stämplats som misslyckanden enbart på grund av detta. Det finns barn som tydligt är autistiska men som inte får rätt hjälp. Till viss del för att "ingen annan i familjen har ju det" och ja, en del okunskap.  Fördomar om diagnosen gör att den räknas bort utan vidare pga dessa fördomar.  Under tiden kan ett barn bli väldigt skadat för att vissa personer säger till det att det är fel på det och i vissa fall är det en kommun som säger det genom att utan vidare undersökning placera barnet i särskola.

Problemet är inte särskolan i sig. Alla barn borde gå i särskola lite då och då. Om inget annat så för att få se andra människor för vad de är, människor och inte möbler.  Problemet är att särskolan kanske inte fungerar väl för barn som egentligen klarar "normal" skolgång men bara blir skyfflad till särskolan med hänvisning till "det är något fel på dig, men vi tänker inte ta reda på vad!".  Särskilt om det påverkar deras möjligheter till vidare studier.

Så jag visste att jag endera dagen kanske skulle hamna i en utredningssituation om jag går in i väggen då jag kände hur jag fungerade men valde att förekomma för att 1) Kunna undvika den krisen 2) vara ett exempel åt mina släktingar så att det blir lättare att söka bakgrunder och förklaringar till "problem" snarare än att skambelägga.