Har börjat läsa War of Art nu. Lite halleluja-varning över det jag läst hittils. Därtill så lyckas författaren göra en Goodwin. Upplägget i boken känns som gjort för dumskallar. Folk som helst skulle vilja ha bilder. Jag fick ju tips om boken från Hasse Brontén och han har ju varit snut. Interpolera resten själva!

Det är rätt många sidor, som jag  hittils stött på, vilka består av en rubrik och endast ett stycke. På sätt och vis är det bra. Lättöverskådligt. Men det känns som att han skrivit ut sin powerpointpresentation. punkt.

Det är för mycket djävla powerpoint i dagens samhälle och det mesta är rent missbruk. Mer än en gång har jag sett ett helt rum tappa intresset för att föreläsaren redan visat om och om igen vad han kommer säga. 

Jag är hemma med feber idag och funderar på att läsa vidare i boken och ta till mig det som är användbart. Om hela boken är som inledningen så är det fort avklarat.

Jag har hittat det jag vill göra med ståuppandet. Nu ska jag nöta in mitt uttryck och hitta tillfällen där jag kan få jobba på det. En del av detta blir att jag drar igång en scen lokalt igen, det är formen på den som jag allvarligt funderar på. Ren rookie-scen går sådär. Ren ståuppklubb med inträde och ett dragplåster värt inträdet är naturligtvis det som jag ska jobba på. Men det behövs något mer.

Med mina kontakter skulle jag kunna göra någon punktinsatts på mindre ställen med en ståuppkväll. Kanske boka in ett bra namn en kväll på ett värdshus. Kanske be några klubbar från storstäderna komma förbi. Norra Brunn och MACK skulle lätt få en bra miljö på ett ställe jag varit på ofta som gäst. Och om man då kör det som en engångsgrej blir driven på det stort i det samhället.

Sedan har jag ju tankar kring just det här med att ordna en bra miljö för att lokala förmågor ska kunna tas fram och utvecklas. Läs  mina vänner Tito och Sussie och jag samt några som jag vet vill upp på scen. Det finns öppen scen i Gislaved som arrangeras av kommunen. Den har sin charm. Jag skulle vilja ha något liknande i Värnamo som har lika lite fördommar om vad som är fin eller ful kultur.

När jag tänker efter tror jag att KTS skulle kunna besöka fritidsgårdar osv.. Men först ska en liten detalj på plats. Ett eget PA. Allt ovan skulle vara tusen gånger lättare att fixa om man slipper låna/hyra ljudanläggning. Men jag har en aning om att jag kommer fixa den biten snart. 

Sedan ska vi komma ihåg att all komik inte är Ståupp.

Ibland när jag framträder har jag min telefon i fickan och spelar in ljudet för att sedan kunna bedömma vad jag ska ändra på i text och muntligt framträdande. Det går bra men problemet är att när man rör sig så blir det störande ljud som tar över så det blir svårt att höra vad som sägs och hur det skrattas eller buas. Lösningen kan heta extern mic. Har du en iPhone kan du koppla in en mic i 3,5 mm stereo-in-ut-gången. Jag köpte idag en lågpris-mic (199kr på elgiganten) av märket Hama som går att sätta fast i kläderna med en klämma. Inte jättediskret men tillräckligt. Den är stor som ett aa-batteri.

En extern mic förbättrar också ljudupptagningen när man spelar in video med iPhone. Man kan placera micen lite närmre ljudkällan osv.

Nåväl, nu har jag den och har lite planer på vad jag ska göra... stay tonfisk. 

Med några skärmdumpar vill jag här demonstrera en app som en aktiv ståuppare kan ha mycket nytta av. Kolla in följande. Jokelist:

Du kan lägga upp en komplett lista med dina skämt och ge dem poäng efter hur bra respons de brukar få etc.

Sedan kan du skriva ner skämten i samma gränssnitt som du kan prata in dem. Som ni ser har jag inte skrivit ner något utan  nöjer mig med att tala in dem. Så nu vet jag att detta tar ca 39 sekunder  att framföra. Detta gör det lättare att bedömma timingen.

Som ni ser går det att hantera olika set listor och göra provinspelningar i övningssyfte.Från samma app kan man hantera gig-kalendern.  

Seriöst så tror jag de flesta kan ha nytta av det här arbetssättet. Mina gamla rutiner ligger utspridda på olika textdokument osv. Det näst bästa jag har för detta är min skrivbordswiki där allt länkar runt så fint. Men iPhonen har jag ju med mig hela tiden.

Mitt blodtryck är något lågt. Senaste två mätningarna med två år emellan :100/65 och 105/70. Först förstog jag inte riktigt vad det innebär men nu efter andra mätningen började jag kolla runt lite. Ja, varje gång jag mätt har de sagt åt mig att man kan bli yr när man ställer sig upp osv men mellan gångerna glömmer man sådana enkla saker.

En sak som jag märkt är att om jag ska leverera energi ifrån scen måste jag jaga upp mig inför framträdandet så jag kommer upp i blodtryck. I början förstog jag inte det utan försökte mest tygla nervösiteten genom att slappna av. Resultatet blev lite platt. För att gå vidare till en annan effekt av lågt blodtryck som jag inte riktigt visste var sammankopplat. Trötthet.

Jag är känd för att kunna lägga mig och sova när som helst. Sitter jag och kollar en film blir jag lätt sömnig. På detta så kan jag känna mig trött ofta.Jag har märkt att just fysisk aktivitet hjälper så den biten är en nobrainer.

Så vad gör jag med informationen? Jag ska röra mig regelbundet, dricka vatten och äta som innan. No shit Sherlok.

Det var en liten skara som sökte sig till Bosebo Kulturkafé igår. Medelåldern var hög. I publiken satt väl 14 personer. En av kvällen svårigheter var också att Trubaduren som skulle vara med och underhålla hade glömt bort det. Vi hade bara en begränsad mängd material redo att köra så vi tog upp högst 40 minuter ren ståupp och som sagt trubaduren skulle fyllt ut med musik och vi skulla köra lite teatersport också.

Skönt att vi kunde köra några improlekar och Ida som driver kulturkafét drog upp några ur publiken som sjöng och så hade hon en del egna historier att berätta. Jag hade också förberett så att jag samlade in frågor från publiken på papperslappar innan vi började så man kunde improvisera över svaret på frågorna. Det gav bra respons. Jag passade även på att under kvällen berätta om några låtar jag jobbar på.

Publiken var en så där blyg liten grupp som mest log och skrockade för sig själva men Ida och hennes kompis skrattade mer öppet. Likaså en kvinna och en man som satt till vänster i lokalen. Så jag använde dem som mått över hur det gick fram. Hur ska jag beskriva det. Som en studsmatta? En bollvägg, jag kastar iväg skämtbollen och den studsar tillbaka på skrattväggen? Det handlar om dynamiken mellan scenen och publiken. Man kan annars tappa en del timing och känsla om reaktioner uteblir helt.

Nu jobbar jag vidare med att få mer av mitt material aktivt. Jag har 40 minuter totalt men en del har jag inte använt på länge så jag tar inte upp det på scen om jag inte hunnit repa in det. I går hade jag runt 15 minuter som jag hunnit få in. Mer av det nya ska färdigställas, gamla fräshas upp och jag ska organisera några längre setlistor att öva in.  Mer improlekar ska läggas in i lagret också.

Vi hade en underbar kväll på Garva i tisdags. Tito och Sussie fick igång det väldigt bra under sina framträdanden. Vi utvecklas allihop. Efter att ha sett Sussies material ett antal gånger så tror jag nu att hon kommer bryta sig ur knoppen och blomma snart. Hon blir självsäkrare. Tito har redan en hel del av den varan. En liten strykning i Sussies Material och en liiten liknelse skulle kunna lyfta henne över till nästa nivå. Tito hade gjort en drastisk ändring i sitt material och den slog ner som en underbar liten kokainbomb.

Mitt egna material då? Jag har testat att möblera om i det för att nå rätt effekt. En jätterolig rutin som jag förra gången testade i slutet av setet flyttade jag tillbaka och lade den rutin som jag ser som min mest magstarka sist. Min teori om att den magstarka rutinen gör det svårt för nästföljande rutiner att nå fram kan sägas vara bekräftad.

Man planerar ju sin setlista efter en ökande intimitet och hmm, kryddning... OCH så ska man ha det roligaste sist så att man lämnar publiken med ett skratt.  Så vad av detta är viktigast? Efter mina snart tre år och 60+ framträdanden har jag då fått att det första är viktigare. Har du bränt publiken med ditt starka material precis innan så spelar det kanske ingen roll hur rolig du är senare. Nu körde jag en slags  ökande galenskap och ångest och sedan i slutet efter allt detta avslutade jag med min enkla catchphrase. "Jag är som IKEA, skruven är inte lös, den fattas!" Ljudupptagningen på min telefon avslöjar att det fungerade väl.

Tito föreslog på vägen hem att jag skulle stryka ett par onödiga rader i min korsfästa-barn-rutin. Han sa inte vilka men jag vet att jag måste jobba mer med den. Och när jag lyssnar på upptagningen så bekräftas det som jag misstänker att han menar. Kors i barnstorlek pga av estettik går inte hela vägen fram. Annars bygger den rutinen mest på en hysterisk leverans som småbarnsföräldrar skrattar igenkännande åt. Fattar inte varför själv. Men barn är rätt jobbiga tydligen.

Min nya scenperson, min stil, börjar nu komma fram allt mer, jag måste öva mer på att kicka igång den innan scenen dör. Jag vill likna stilen med "En bruten mans bekännelser". Jag funderar på att döpa den delen av mig till något... Fucked-up-Kim. Eller Fucked-Up-Kid.

När jag klev av scenen i tisdags var jag rätt svettig. Det var ett energiutbrott.

Jag har nu fått  hem och börjat plöja mina böcker. 100 sidor in i Mock stars så kan jag bara säga att jag inte är besviken. Den ger en del inspiration för svenska ståuppkomiker. Inspiration till idéer som kan skapa mer scentid och utveckla komiker som avviker lite mer från den stora huvudfåran av ståupp i sverige.