Om man har kontakter på FB som är regelbundet anlitade artister osv och rör sig i en viss miljö så får man roliga vänförslag baserat på antal gemensamma bekanta.

Tydligen har jag 17 gemensamma vänner med Tony Irving och en gemensam vän med en Johanna Södermalm..

Johanna Södermalm är då förståss en hip-hop-spin-off-produkt inspirerad av Adam Tensta. Det är vad jag tror iaf.

Har skickat in budgetförslag till ett intressant arrangemang som jag hoppas vi ska kunna genomföra och väntar nu på svar. Så är det när man bara är i startgroparna, mycket väntan på klartecken och reaktioner.

I väntan på svar skickar jag också in upplägg och dyl som förslag på en kurs till ett studieförbund. Så, nu får jag vänta på det svaret också. Det handlar naturligtvis om ståupp! Så förhoppningsvis kommer hösten innebära en del skoj.

På andra fronter kan jag rapportera att vi idag hade sönder en oersättlig detalj som köpts in för 2000$ på mitt jobb. All in a good days work.

Ikväll tränade jag hundvalpen på att hoppa upp emot mig för att kunna lära den vad "ner!" betyder.

Bashar Al-Assad

Mitt förhållande till Pete Doherty är kluvet. Musiken älskar jag men det lilla jag vet om hans person får mig att rynka på näsan.

Men vinkel på den här artikeln i The Telegraph får mig att spy. På dem som skrivit den. På dessa föräldrar som skyller sina barns drogvanor och påföljande död på Pete Doherty.

Miljön och omständigheterna som ledde fram till överdoserna och olycksfallen skulle ha funnits där även utan Pete Doherty. Troligen inser föräldrarna detta men blundar för det eftersom de är rädda att de själva skulle pekas ut som orsak på det ena eller andra sättet.

http://www.telegraph.co.uk/news/features/8584371/Pete-Doherty-who-will-stop-the-Pied-Piper-of-heroin.html

Hade den här mannen lite humor skulle han springa runt med en röd prick ritad i pannan för jämnan.

Det finns gott om tillfällen när folk pekat finger åt mitt håll som den som avviker. Ett tag försökte jag smälta in men gav upp och omfamnade istället allt som är jag. Men jag tänkte bjuda på någon intressant anekdot på ämne.

Jag gick på högstadiet. På bussen hem kom en kille från Umgransele och satte sig bredvid mig. Han såg att jag läste en Larson-tidning varpå han anmärkte:

-Vi normala killar läser Agent X9!

Jag blev chockad. Jag tror till att börja med inte på att ingen av dem läste Larson, men framförallt att han utgav sig för att gentemot mig representera det normala.

Hans ansikte gav sken av att han skulle vara Snoddas och Maurit Paulssons kärleksbarn. Han tillhörde den där gruppen av pojkar som gick runt med en djävligt hjärndöd blick. Hans figur påminde om en lätt överviktig kvinnas, bitchtits och päronrumpa. Inavlad i tredje led antagligen. Enda orsaken till att han inte hängde i de utslagnas gäng var att han spelade som målvakt i Hockylaget.

Nåväl, han måste väl ha anat hur det låg till och tagit chansen att trycka till någon som "alla" såg som udda. Stackars kille. Men nu är det faktiskt så att det var många i hockeylaget som just var gränsfall och av rädsla för att hamna utanför innegängen så tryckte de ner på "erkänt" udda figurer.

Den här bilden förstår ni antagligen inte. Det handlar om humor riktad till en målgrupp som har väldigt specifika referencer. UNIX-användare. Jag kommer förklara bilden nedan, men kolla den en gång och fundera på om den är rolig ändå?

VI är namnet på en vanlig textredigerare i UNIX-miljö. Vanligaste varianten är nog VIM. (VI Improved). Det är ett kommandoradsprogram i grunden och man kan hoppa mellan att skriva in text och att ge kommandon till VI som att spara ":w" eller avsluta ":q" eller tvångsavsluta utan att spara ":q!". Det råkade vara så att jag satt och skrev i MsWord när jag skulle spar och då tryckte på ESC för att hamna i kommandoläge och skrev ":w". Så kan det gå när man hoppar mellan olika miljöer.

Vilket påminner mig om den här teckningen, även den baserad på en verklig händelse.

Ja, det är jag som kommer på mig själv med att försöka stänga av en spegel. Det är som de där gångerna jag läst en tidning och kollat efter i hörnen av tidningen vad klockan är.

Jag har som många andra haft för vanan att ta en bild av mig själv. Ibland gör man det för att mms:a bilden och visa var man är eller vad man dristat sig till att ta på sig. Ibland gör man det av helt egocentriska skäl.

Jag vet inte vilken av dessa kategorier den här bilden är för det är två år sedan. Men jag tog den med digitalkameran mest för att registrera hur skägget såg ut och så. Ja, jag hade inga speglar förutom en liten rakspegel.

Noterar att jag redan då borde ha rakat ryggen...