Vi hade en underbar kväll på Garva i tisdags. Tito och Sussie fick igång det väldigt bra under sina framträdanden. Vi utvecklas allihop. Efter att ha sett Sussies material ett antal gånger så tror jag nu att hon kommer bryta sig ur knoppen och blomma snart. Hon blir självsäkrare. Tito har redan en hel del av den varan. En liten strykning i Sussies Material och en liiten liknelse skulle kunna lyfta henne över till nästa nivå. Tito hade gjort en drastisk ändring i sitt material och den slog ner som en underbar liten kokainbomb.

Mitt egna material då? Jag har testat att möblera om i det för att nå rätt effekt. En jätterolig rutin som jag förra gången testade i slutet av setet flyttade jag tillbaka och lade den rutin som jag ser som min mest magstarka sist. Min teori om att den magstarka rutinen gör det svårt för nästföljande rutiner att nå fram kan sägas vara bekräftad.

Man planerar ju sin setlista efter en ökande intimitet och hmm, kryddning... OCH så ska man ha det roligaste sist så att man lämnar publiken med ett skratt.  Så vad av detta är viktigast? Efter mina snart tre år och 60+ framträdanden har jag då fått att det första är viktigare. Har du bränt publiken med ditt starka material precis innan så spelar det kanske ingen roll hur rolig du är senare. Nu körde jag en slags  ökande galenskap och ångest och sedan i slutet efter allt detta avslutade jag med min enkla catchphrase. "Jag är som IKEA, skruven är inte lös, den fattas!" Ljudupptagningen på min telefon avslöjar att det fungerade väl.

Tito föreslog på vägen hem att jag skulle stryka ett par onödiga rader i min korsfästa-barn-rutin. Han sa inte vilka men jag vet att jag måste jobba mer med den. Och när jag lyssnar på upptagningen så bekräftas det som jag misstänker att han menar. Kors i barnstorlek pga av estettik går inte hela vägen fram. Annars bygger den rutinen mest på en hysterisk leverans som småbarnsföräldrar skrattar igenkännande åt. Fattar inte varför själv. Men barn är rätt jobbiga tydligen.

Min nya scenperson, min stil, börjar nu komma fram allt mer, jag måste öva mer på att kicka igång den innan scenen dör. Jag vill likna stilen med "En bruten mans bekännelser". Jag funderar på att döpa den delen av mig till något... Fucked-up-Kim. Eller Fucked-Up-Kid.

När jag klev av scenen i tisdags var jag rätt svettig. Det var ett energiutbrott.